DEL I På tröskeln in… - Doria

218
En central strävan har varit att forskningen i form av intervjuer som datainsamlingsmetod inte
skulle medföra påfrestningar för informanter som allmänt betraktas som sårbara. Att få fram
tillförlitliga resultat utan att vålla informanten lidande förutsätter sensitivitet och förmåga hos
forskaren att visa hänsyn till den potentiella sårbarheten, mer dock i situationen som sådan än
hos
patienten. Vad jag menar är att sårbarheten finns primärt i själva sammanhanget, i vilket
datainsamlingen
sker och inte med automatik är förknippad med informantens sjukdom eller
ohälsa. I denna situation har jag därför
sett mig själv som en potentiell ”riskfaktor” när det gäller
att eventuellt skada, förödmjuka, kränka och vålla obehag
eller olägenhet hos informanten.
Informantens sårbarhet kan å ena sidan bli
synlig för att jag genom min ovarsamhet som forskare
inte förmått att hantera situationen med patientens bästa för ögonen. Å andra sidan: att skydda
människor i onödan är sannolikt lika kränkande. Den etiska konsekvensen blir ett
ställningstagande för att betrakta den psykiatriska patientens kompetens som fullvärdig
informant. För övrigt, eftersom jag har velat undersöka hur rummet upplevs inifrån, har det för
mig bara funnits ett sätt att få reda på hur rummet visar sig för den psykiatriska patienten. I annat
fall hade konsekvensen blivit att stänga dessa frågor utanför forskningen, vilket i sig faktiskt
skulle kunna ses som en infantiliserande inställning till den själsligen lidande människans
förmåga att berätta om sin verklighet. 517
Emellertid, med hänsyn till vad som sagts tidigare, har det framkallat särskilda beaktanden till
efterlevandet av god forskningsetik och skapandet av en förtroendefull relation. Förtroendet
mellan forskaren och informanten är en process som i själva verket kräver tid för att utvecklas
men som man som forskare inte alltid har. Likväl slipper forskaren inte undan för att bli prövad i
sin trovärdighet. Förtroendets tillförlitlighet sattes på prov några gånger under intervjuernas gång
där informantens rätt till öppenhet, självbestämmande, konfidentialitet och autonomi 518 faktiskt
skulle efterlevas. I det följande två exempel:
Per: Du är forskare men samtidigt en lyssnare på något sätt.
Jag känner att du
respekterar mig och det är jag glad över. Jag känner inte att
jag har någon prestige
gentemot dig. Jag känner dig som befriande faktiskt. Det känns som att du sätter
mig högre än dig själv, inte högre som på en piedestal eller något sånt där men på
ett naturligt sätt utan att underordna dig.
517 Hermerén 1992, jfr Usher & Holmes 1997.
518 Jfr Latvala & Janhonen & Moring 1998.