DEL I På tröskeln in… - Doria

105
Han sörjer inte det försvunna fartyget; det blev till slut lastat med idel leda, alla
dess enorma utrymmen fylldes under årens lopp med avsmak och förakt, helt och
hållet, inte så stor springa återstod att man skulle ha kunnat proppa in ett hårstrå i
den (PP; 14).
Platsen
Det förefaller tillhöra människans väsen att ständigt söka efter något eget i tillvaron.
Detta
förklaras
av hennes naturliga tendens att varda och begära framåt likväl som att söka mening.
Hon
söker efter något eget som kan tillhöra henne och som hon kan känna samhörighet med.
Hennes tillblivelse
är beroende av denna möjlighet till en egen platstillhörighet. För att platsen
skall komma till och finnas fordras en egen delaktighet. Detta förhållande mellan människan och
hennes platstillhörighet framtonar som varandras existentiella betingelser i konstitutiv mening.
(…) inte av tillfälligheter utan av (…) eget val och egen skaparkraft och i hans
egen samstämmighet med just den omgivning, som han själv hade uppsökt och
som i lika hög grad kan sägas ha uppsökt honom. Just den omgivning, där han var
infattad, tycktes tillkomma honom lika självklart som ett öga eller en mun är
infattad på sin plats i skallens terräng för att göra skallen till en skalle (GÖ; 311).
Platsen kan endast anas i rummet men den kan skönjas som ett slags hemort för människan.
Som
sådan gestaltar den sig som avbildningar av det frånvarandes osynliga men närvarande
spår.
Geno m platsens rumslighet kan människan delta i världen som sig själv på samma gång som hon
kan
skapa sig själv i försoning med det förflutna. Med hjälp av platsen blir en rumslighet till där
människan kan få upptäcka sig själv som sin egen möjlighet.
Detta frånvarande, i sin tur, behövde det närvarande och betjänade sig av dess
yttringar för att självt komma till tals och låta sina krafter verka (GÖ; 288).
Hur det frånvarande, som kan ha långa rötter i tiden, alltjämt
spökar och tar form i människans
inre
illustreras i det följande:
Därför är de avtryck, som människorna lämnar i varandra, oftast mycket mer rika
på
detaljer och upplysningar än de fysiska skärvorna. (...) Den inifrån kommande
åverkan är som oftast starkare än den yttre. Detta beror givetvis på att det finns en
inre, osynlig andevärld, vilken
har uppkommit på många olika sätt, däribland även
genom att människorna så
att säga lägger ägg i varandra.