DEL I På tröskeln in… - Doria

96
I sin kärna, i det innersta, försöker människan finna en utväg för att bejaka sitt begär. Om ingen
annan finns som bekräftar det återstår på sikt inget annat än att självtillräckligt
försöka föda sig
själv. Förblir längtan helt obesvarad, dör kanske även förmågan att trösta sig själv bort då varat
långsamt leds i riktning mot ett icke liv och det som inte är väsensenligt. Det inre rummet blir
ihåligt utan en näring för människans längtan, hopp och vilja och rummet töms gradvis på
innehåll och mening.
När intet annat bjuds, stoppar de sina egna fingrar i munnen, för att försöka nära
sig själva med sig
själva (GÖ; 64).
Vi kan stirra på vad som är, tills vi inte ser det längre. Vi kan till och med se in i
solen,
så att vi inte mera varsnar den utan bara känner smärtan i våra egna ögon
(GÖ; 78).
Till en början kan rummet te sig som en meningsfull flykt undan lidandet. Människan
försöker
upprätthålla sitt begär med anpassning som livsstrategi. Rummet förvandlas emellertid sakta till
en
existensform där hon visserligen står i kontakt med sitt begär, men med långsam urholkning
av livets meningsfullhet som dess pris. Följden är en enformig och alldaglig tillvaro. Ett inkapslat
begär hos människan alstrar kontaktlöshet i förhållande till inte bara den egna väsenskärnan, utan
också gentemot andra. Människan förlamas långsamt själsligen. På sikt kväses hennes själsstyrka
och livsvilja.
(…) detta vid-sidan-om-liv (PP; 103).
(…) – allt är dött, himmel och helvete kommer på ett ut. En hopplös och förlamad
leda sticker in sin snuskiga hand i hjärtats vrå och sliter ur allt mod och alla mål
(GÖ; 19).
(…) en stelnad, bottenfrusen sjö (PP; 63).
I det följande presenteras nu de fem meningsenheterna anhalten, det dubbla rummet,
asylen,
muren och platsen som identifierades som gestaltningar
av rummet.
Anhalten
Även
i den vanliga tillvaron kan livet i perioder gestalta sig som ett slags väntan på en hållplats
eller
i ett väntrum. Detta har setts ha sin grund i människans vilja och existentiella utmaning att
ta sin egenvärld
i besittning och med utgångspunkt från den ge liv åt sin medvärld och även sin