DEL I På tröskeln in… - Doria

38
Enligt Heidegger 135 kan en ontisk och ontologisk förståelse av rummet först och främst sökas i
relation till förekommande vara-begrepp. Genom sitt vara-i-världen är människan ett centrum av
ett särskilt sammanhang av möjligheter, vilket också kan förstås som att vara eller åtminstone bli
det man redan (egentligen) är. Ontologiskt sett är världen en beskaffenhet hos tillvaron själv. Den
värld, som finns närmast den vardagliga tillvaron, är omvärlden. Denna omvärldens världslighet
kan skildras genom en ontologisk tolkning av ett inom-omvärldsligt varande som kan påträffas i
vardagen. Den rumskaraktär som tillhör varje omvärld kan klarläggas utifrån strukturen i
världsligheten som tillvarons väsensenligt upplåtna rumslighet.
Vidare diskuterar Heidegger rumsgivande och åsyftar då ett inrymmande (Einräumen) som en
form av i-världen-varo. Vad gäller människans rumslighet skymtar den fram så fort man stannar
upp och betraktar henne i hennes existentiella situering. I den ena riktningen inrymmer det ett
innerligt livsbegär och i den andra dödsrädslan, ibland till och med dödslängtan. Detta innefattar
att människan inte bara finns i tillvaron utan alltid på ett eller annat sätt är positionerad i
förhållande till världen. Människans fallenhet att vilja inrätta sig och positionera sig i den
gemensamma världen anknyter till hur varat framträder för människan, hur hon försöker gripa
tag i det och hur det upplevs av henne. 136 Heidegger 137 tillskriver på så sätt människans
befintlighet (Befintlichkeit) en fundamental betydelse. Varat är av situationskaraktär, det vill säga
att människan - som varande - är alltid stämd till det hon möter på ett särskilt sätt, analogt hur
hon (på ett särskilt sätt) anträffar sig själv i situationen.
Heideggers beskrivning av rummet förs vidare av Bollnow 138 som menar att förståelsen av det
ontologiska rummet först och främst finns att upptäcka i relation till varat. Endast därigenom kan
135 Heidegger 1992.
136 Heidegger 1992.
137 Med befintlighet avser inte Heidegger (1992) en förefintlighet eller befintlighet så att säga rakt av utan varats
situationskaraktär. Jfr horisont hos Gadamer (1999).
138 Som de mest stimulerande föregångarna härvid nämner Egenter (1992) Otto Friedrich Bollnow,
religionshistoriker Mircea Eliade och konsthistoriker Dagobert Frey. Egenters presentation är den enda
engelskspråkiga översättningen av Bollnows teori som jag lyckats uppbringa. Bollnows huvudepos Mensch und
Raum (utgivet 1963) har märkligt nog aldrig blivit översatt till andra språk. Endast ett avsnitt ur boken har översatts
till svenska (1994/Nordisk arkitekturforskning). Bollnows arbeten behandlar rummets antropologi ur såväl en
ontologisk som interkulturell synpunkt inkluderande spörsmål om människans bebyggelse och hemvist, samt behov
av rörelse och vila. Frågan om temporalitet sågs dock av den tidens filosofer som ett av de allra mest grundläggande
filosofiska spörsmålen (t.ex. av Bergson, Simmel, Heidegger, Sartre och Merlau-Ponty), vilket gjorde att frågan om
rummet och de rumsliga villkoren hamnade i bakgrunden (Egenter 1992).