DEL I På tröskeln in… - Doria

187
meningsfull eller meningslös närhet, alternativt intimitet och intrång. Ett exempel fås om den
rumslighet som är förknippad med något så konkret som ett sängbord 442 när det gäller patientens
behov av skyddande gräns. Särskilt när ett nödvändigt rumsligt avstånd riskerar att gå om intet.
Sängbordet kan till exempel ses som det ordningens symboliska centrum som i ett förkrympt rum
kan ge skydd mot ett oönskat intrång. 443 Det representerar en möjlighet för såväl ett ställande i
säkert förvar som ett tagande ur ett förvar när behovet av undanhållande inte längre finns.
Sängbordet utgör ett personligt och hemligt utrymme som inte får öppnas av vem som helst. 444
Utgående från intervjustudien har människans behov av att både få skydda sina hemligheter och
att öppet utforska dem synliggjorts.
En annan sida av det meningslösa har blivit synlig som ”ett mitt-emot-stående som bara betraktar
och handlar.” 445 Detta kan ses ha parallellitet med det dubbla rummet, som kom fram i studie II.
Denna dubbelhet hos rummet har ytterligare förstärkts genom förekomsten av flera mer eller
mindre jämsides förekommande sidorum. Som konstaterats, formas den meningsfulla
rums ellertid, om
endas s grund,
blir r förlorad. 446
Rum nas rum
pekar n samvaro där personerna ställer sig vid sidan om
varandra. Under sådana förhållanden får samvaron en gestaltning av ”vara-vid-sidan-om”. 448
ligheten som allmänningen i en mellanmänsklig gemenskap i vårdkontexten. Em
t inommänsklig, det vill säga personlig och privat rumslighet utgör rumsligheten
ummet uppdelat. På samma gång går enheten som god allmänning sannolikt
sligheten som i studien kommit fram som dels det dubbla rummet, dels vårdar
, för att använda Baumans
etta slags närvaro av andra människor är emellertid inte utan vidare innehållslös. Så till vida
framstod i betydligt mer
447 syn, på e
D
korrigerar de nya resultaten de tidigare, i vilken det dubbla rummet
442
Jfr ”Ylvas” beskrivning tidigare: ”Där var det mera så att dom for och skulle städa i mina lådor och dom skulle
pyssla om mig, tanterna, bädda om mig med filtar och så där. Men det var att … man fick liksom inte vara i fred
någon gång, inte ha några hemligheter. Det jag hade i mina lådor var ju bara mitt.”
443
Jfr Bachelard 2000.
444
Ett exempel utanför undersökningen om hur man som vårdare kan förstå den lidande människans behov av
skyddande av hemligheter kommer från Jemstedt (1999): En arkitekt berättade i sitt anförande på en utställning
Rummet på rymmen i Stockholm om sin dotter, för vilken garderoben hade haft en alldeles speciell innebörd. Hon
hade gjort den till ett rum där hennes fantasi fick ett fritt spelrum. På dörren hade hon satt en lapp ”hämligt” [sic!]
och det var viktigt att föräldrarna inte skulle gå över tröskeln, utom när de vid speciella tillfällen blev inbjudna.
445
Heidegger 1992, s. 226.
446
Patienternas rum utgör ett undantag. Det verkar till övervägande del vara meningsfullt genom ett slags ödesgemenskap.
447
Bauman 1995.
448
Bauman 1995, s. 68.