DEL I På tröskeln in… - Doria

240
torde denna kunskap om det själsliga lidandet och människans rumslighet kunna ge vårdetiska
implikationer till alla delar av vårdandets värld. Med grund i den vårdvetenskapliga
människobilden har den lidande människan lyfts fram som en enhet av kropp, själ och ande. Med
andra ord handlar det själsliga lidandet primärt om enheten människa och inte den psykiatriska
vården eller psykopatologin. Därför borde det vara rimligt att förutsätta att oavsett vilken del av
sjukvården
hon än kommer till är hon en enhet, inte bara genom sin fysiska kropp utan också
genom sin själslighet och andlighet.
Det som understryks särskilt ur en vårdande synpunkt är att det mellan det kroppsliga och det
själsliga finns en naturlig och meningsbärande ömsesidighet som på intet sätt borde bli reducerad
till varken ren biologi eller psykologi eller dylikt. I grunden finns en uppfattning att när
människan lider, gör hon det till såväl kropp, själ och ande. Av det följer att en inskränkning av
det själsliga till något psykiskt är som att reducera kroppen till något enbart biologiskt. 579
Följaktligen, ur vårdandets synpunkt torde det vara tämligen underordnat om ohälsa definieras
som psykisk eller somatisk. Den somatiska utgångspunkten inbjuder till reflektioner lika väl som
den själsliga när det gäller ohälsans mänskliga betydelse och förståelsen av hur det själsliga
lidandet påverkar människans rumsliga möjligheter. Av den anledningen kan
forskningsresultaten vara applicerbara, inte bara inom psykiatriska vårdkontexter, utan också
inom all vård, där en enhetssyn på människan bejakas.
Forskningsprocessen inleddes med ett påstående om den meningssökande människan som
ständigt formar och omformar sin tillvaro i syfte att söka göra livet meningsfullt. I kraft av
studiens resultat vill jag påstå att det vi rent allmänt betraktar som respekt i mångt och mycket
handlar
om respekt för den andres rum. En betydande del hos det kontextuella rummet pekar
emellertid
på upplevelser hos patienter som går i motsatt riktning och som betecknar
meningslöshet hos rummet. Dessa motsägelser
är tankeväckande och ger anledning till en egen
diskussion.
Vården ivrar sig många gånger att rätta till smärtan, sorgen, lidandet medan
människan i vården mest av allt behöver uppleva ett rum med gynnsamma förutsättningar för att
upptäcka något meningsfullt i det till synes meningslösa. I sitt lidande försöker människan finna
riktning för sin inre varelse och att leva i ett sammanhang som sträcker sig mot mål utöver henne
579 Sveen 2000, s. 77.