DEL I På tröskeln in… - Doria

176
Detta lugn driver inte människan till ett stillastående eller inaktivitet, utan faktiskt mera in i
”livets och rörelsens hela hämningslöshet”. 403
Sålunda kan rumsligheten förstås som att den gestaltas på ett sätt som mer liknar upprepning av
till exempel invanda aktiviteter än en verklig relation till det som kunde innebära förändring på
djupet. Själslivet läggs då an av ”självdissekering”, 404 i vilken man tillämpar alla tänkbara
förklaringsmodeller, med förfrämligande och alienation som en trolig följd. Detta har likhet med
den drivna människan vars tillvaro enligt Eriksson 405 är förenad med ond lust och främlingskap
inför sig själv. Som jag läser Heidegger, innebär inte alienationen att varat i själva verket skulle
bli mindre verkligt men att det styrs in i ett enda sätt att vara sig självt. Vad som då inträffar är att
tillvarons egentlighet och möjlighet tillsluts eller spärras av, om inte annat, ”genom att tillsluta
möjligheten att misslyckas på ett äkta sätt.” 406
Självvald underkastelse i jämförelse med pålagd
Det är förenat med oundvikliga och många gånger djupgående upplevelser av meningslöshet att
drabbas av ohälsa och lidande. Den psykiatriska vårdkontexten är en skärningspunkt för olika
uttryck av människans vilsenhet i mötet med detta. På samma gång är det människans önskan att
känna tillhörighet med tillvaron. I intervjuerna ges rikliga exempel på hur det själsliga lidandet,
som inte har något av en egen vilja eller valmöjlighet över sig utan upplevs som underkastelse,
kan främmandegöra hela tillvaron. Det förändrade och overkliga rummet kan då ses som en
återspegling av den existentiella kris som framkallat lidandet, och som människan inte kunnat
värja sig mot. Att existera utan rum är i grunden omöjligt. Men människan kan känna sig tvingad
att söka jämna ut sin upplevelse av overkligt rum
och kompensera det med en pålagd under-
kastelse. Ur vårdande synpunkt
är det förstås inte önskvärt att det sker på bekostnad av henne
själv.
Men underkastelsen behöver ingalunda automatiskt medföra ohälsosamma konsekvenser.
Rörelsen i riktning mot meningsfullhet eller meningslöshet beror på hur människan förmår eller
403 Heidegger 1992, s. 228.
404 Entfremdung (Heidegger 1992, s. 228).
405 Eriksson 1994.
406 Heidegger 1992, s. 228.