DEL I På tröskeln in… - Doria

112
Resultaten ger stöd för studiens utgångstanke om att rummet sätter människan i förbindelse med
sin värld. Det som dessutom tolkats fram är att människan genom rummet står i förbindelse med
sin plats i tillblivelsen. Platsen är därmed det mest ontologiska hos rummet. Det heter att
människan kan tappa fotfästet i tillvaron, vilket kan beskrivas som att hon förlorat sin (själsliga
och andliga) jämvikt då hon förlorat sin känsla av platstillhörighet. Med andra ord har hon
förlorat förvissningen om en egen plats där hon kunde vara rotfast. Därigenom framträder ett
element av varaktighet och fasthet förknippat med platsen. Symboliskt kan det beskrivas som att
människan har kommit fram och funnit sin mening i det själsliga lidandet då hon funnit sin plats.
Till skillnad från det rummet som är fragmenterat 348 rustas människan genom platsen med
trygghet och skydd i rummet. Genom platsen är hon till, det vill säga en enhet av kropp, själ och
ande, därtill även av rum.
Sålunda är inte rummet det mittersta i verkligheten utan pekar mot den verklighet som finns som
det enskilda och unika som platsens ansikte ut mot världen. Rummet som ansikte förstås som en
förtätning av platsen så att säga utåt mot det yttre, alltså en yttre manifestation. Som ansikte
pekar det metaforiskt på det som är unikt i sitt slag. Liksom det inte kan finnas ett identiskt
likadant ansikte, är rummet
och de väsensdimensioner som hör ihop med det heller aldrig
identiska.
Platsen framträder som det primärt ontologiska hos rummet. Den förankrar
tillblivelsens frukter och ett rumsskapande möjliggörs. Platsen är på så sätt laddad med särskild
mening. Platsen finns inte gripbart i rummet utan ger sig tillkänna indirekt som återspeglingar av
människans liv och de spår, som det ristat in i henne. Rummet framträder därigenom som det
närvarande och platsen i människans inre som det ”frånvarande”, som varandras i den meningen
kontrapunktiska rumsdimensioner. Platsen som rummets ontologiska modalitet kan förstås som
människans existentiella adress. Dess innebörd är att göra förankringen i världen möjlig. I dess
ideala form danas människans hälsa genom att livsrummets “himmel och jord” mellan valvet och
platsen, liksom gott och ont, kan förena enheten kropp, själ och ande.
Summering: Platsen representerar sålunda den människotillblivelses vagga där det andliga som
andehemmet hos människan har sin grund. I likhet med hur det synliga ansiktet uttrycker något
av den enskilda människans rumslighet, så avspeglar också människans rumslighet hennes
348 Jfr Scott & Dumas 1995.