DEL I På tröskeln in… - Doria

181
Inte bara så att bli utskriven och rusa hem utan att dom har verkligen talat om för
mig att ta det lugnt: du är sårbar, du börjar bli stark men ta ett steg i taget så att du
inte rasar utan här får du bygga upp dig själv.
Mot det ställs den tid som upplevs som oändlig därför att den till exempel är utan löfte om bot,
eller som i sin mållösa oändlighet upplevs som förvaring och utsiktslöshet. Den hoppfulla
tidsligheten tolkar jag bejaka tillvarons ontologiska premiss som alltid (redan) där. Eller som
Heidegger säger, det som finns ”i förväg framför sig själv.” 418 Det handlar också om en förståelse
av att människan alltid är något mera än vad hon är just här och nu. Därför, förutom det endast
marginella rum som kan stå till buds i vårdandets värld inlemmas varje människa i ett omätbart
utsträckt
rum, nämligen sitt rum i tiden.
418 Sich-vorweg-sein (Heidegger 1992, s. 244).