DEL I På tröskeln in… - Doria

136
vad ska jag säga: lugn och ro. Väldigt mycket avslappning, mycket lugn och ro i
såna lägen … så jag försökte verkligen att inte bry mig om tiden och jag lyckades
alltså. Jag flöt bara omkring i något slags intet, där det inte fanns några krav. Det
fanns ingenting … bara en positiv våg som jag åkte på och tiden var inte där.
Att få känna sig trygg inom vården är en återkommande önskan hos informanterna. Detta gäller i
synnerhet i sådan själslig ohälsa när ingen del i tillvaron tycks finnas för att fly undan det som
hotar ens enhet. Ett tryggt rum tar tid att bli till. Det tar också tid
att bringa i samklang dels
patientens
eget lyssnande inåt och berättande utåt, dels vårdarens lyssnande.
Ylva: Sånt som bara kunde komma farande som ett skott inom mig … få prata ut
så att man känner att nu har jag fått ut det där som jag gått och burit på. Jag har
fått lämna bort det, nu kan jag börja se framåt istället. Det är viktigt … att dom
har tagit sig tid att lyssna på mig så jag har fått känna efter. Jag har fått tiden och
dom har gett sin tid till mig. Liksom att gå igenom det här steg för steg … öppet
och inte bara tankemässigt. Tänk att få den tiden i det trygga rummet som jag fått
här. Här har jag fått tiden att vänta ut min egen styrka.
Anne: Så satt han och jag … jag vet inte hur
jag hade lugnat ner mig … och kommit ner i
länge. Jag tror vi satt en timme tills
mig själv.
Det finns en stor variation i beskrivningarna av hur tiden kan uppfattas av patienten.
Det kan
upplevas, som ovan, som en rumslighet som egentligen saknar tid. Det är som en
ficka av
kravlöshet, i vilken man kan komma ner och samla sig. Det är en själslig vila därför att det är
som om inget annat än det närvarande nuet fanns och som om människan fick vila i tiden.
I det
följande
berättas om den extraordinära vila när tiden är som ”undanvikt”.
Maja: Där låg jag alltså, det vet jag, i fem dygn. Men hade de frågat mig när jag
skulle åka hem hur länge jag hade legat inne då hade jag förmodligen sagt två
veckor någonting för att det var väldigt dramatiska händelser som hände. Det var
väldigt mycket som skulle göras hela tiden med min kropp. Jag var utsatt
så att
säga för vårdomsorger hela tiden. Det var det ena och det var det andra. Så jag
upplevde det som att det var väldigt lång tid men det hade bara gått fem dagar,
inte två veckor. Det var en otrolig vila. Det var en positiv upplevelse av tiden då.
Jag kände att där… där kunde jag bara få följa med istället för att kämpa emot.
(…) Det var som om någon hade lyft upp tiden och liksom vikit den åt sidan åt en
ett tag. En sån vila!