DEL I På tröskeln in… - Doria

191
grundkonstruktion som tolkningsresultat fortfarande äga sin riktighet. Likaså överensstämmer de
tidigare meningsenheterna anhalten, asylen och muren med den rumslighet som nu är nyanserad
och ha fått en djupare innebörd genom intervjustudien. Två centrala nyanseringar har emellertid
framträtt
tack vare den kontextuella delen. Det ena handlar om tid och tidslighet i relation till
rummet, det andra om rummets utmärkande väsen av meningsfull och meningslös rumslighet.
Denna fördjupar innebörden av den rörelse som kom fram genom det rörliga–orörliga rummet i
den tidigare syntesen. I det följande diskuteras vad detta kan ha till följd för förståelsen av
rummet i vårdandets värld.
När det gäller tiden kom den tidigare fram endast sporadiskt medan den nu har varit mer explicit
framträdande. Kvalitativt utmärkande har till exempel varit att den ibland kan upplevas som
avskaffad i både meningsfullt som meningslöst avseende. Det förefaller även vara så att tiden
emellanåt måste avskaffas för att i det outhärdliga stå ut med nuet. Förklaringen till att
människan försöker ”skära loss nuet i båda ändar” 458 kan vara en rädsla för den rörelse som är
förenad med en utsikt bakåt eller framåt. Så kan människans rumslighet ses komma till uttryck i
lidandekampen då hon, istället för att finna själslig vila i det förgångna eller i tanken om
mål, inte förmår låta tiden inverka på nuet. Det tänkbara är
tt det då sker till priset av hälsans rörelse mot alienation 459 eller avskurenhet. 460
vardandet i riktning mot sin längtans
a
Ett sådant främlingskap
i varat kan förstås som att det bringar den i grunden naturliga
förbindelsen
med tillvaron ur sitt spår genom att tiden inte får utrymme att förena människans
yttre och inre verklighet. Om tiden bara finns som ett ändlöst här-och-nu utan hållpunkter är det
som att tiden enbart blir till ett göra, alltså rum till nyttohandlingar utan förmedling av
meningsfullhet. Det är kanske det man menar med att man försöker slå ihjäl tiden? Tiden
kännetecknas ontologiskt av oersättlighet i rummet. Om tiden bara så att säga fyller ut rummet
riskerar människan att förlora sin hemvist
i rummet. Tidens oersättlighet består således av att den
ger
rumslig förankring utan vilken rummet upplevs flyta ut och bli till oreda. Fördenskull
framstår tiden som en egen ontologisk dimension av människans rumsgestaltning. Utan fästpunkt
i tiden saknas den potential hos rummet som kontakten med den igår-idag-imorgon tidsligheten
458 Bauman 1995, s. 115.
459 Jfr Heidegger 1992.
460 Jfr Eriksson 1994.