DEL I På tröskeln in… - Doria

146
Känner man sig nedbruten spelar medvärlden och omvärlden mindre och mindre roll. Människan
slås nu mot tomhetskänslan ur vilken ångesten stiger på ett sätt som hotar att sluka upp vad som
finns kvar av de egna resurserna. Till slut finns kanske ingen annan utväg än att dra sig undan för
omvärlden; konkret eller i mera symbolisk form. Den oreda och kamp som mer och mer
rumsterar i människans inre, försöker nu på olika och många gånger motsägelsefulla sätt komma
ut och nå fram till vårdarna. Den sedan länge blockerade vreden är många gånger en ytterst
central kraft i denna kamp.
Anne: Ju mer jag vart vaktad, ju jävligare saker hittade jag på i lönndom under
täcket, och trixa … jag skulle jämt överlista dom. Ja, jag skulle visa att jag kunde
fast dom satt där med hökögon och kollade mig hela tiden. Men jag kunde inte
styra det, nej! På något sätt var det skönt också att få ut det.
I kontakt med verkligheten, som börjar få alltmer hotfulla former, är det som om det nödvändiga
och
strukturerande filtret mellan patienten och världen skulle vara borta. Oredan tränger sig på,
intensivt och utan möjlighet att se sammanhang. Känslan av att varat håller på att haverera går
till slut inte att hålla tillbaka. Det inre rummet översvämmas av bedrägliga upplevelser. Att ge
upp framstår som det enda sättet att klara sig.
Anne: Man tar bort den [verkligheten], den försvinner liksom, existerar inte
längre. Och så rasar man i det här tomrummet. Då har man ju inget att komma till.
Och
jag menar, att hitta en ingång … hitta in igen … är hårt.
Rummet, som det beskrivs, kan på sätt och vis tränga sig före tingen i rummet, till och med
människorna. De blir underordnade till rummet och därmed vaga och obestämda. I motsatt
riktning kan en annans närvaro stå i vägen och skymma för rummet som då upplevs som
underordnat, vagt eller obestämt. För mycket eller för lite rum kan i båda fallen hota jämvikten
och till och med få rummet att kantra.
Per: Jag har svårt med det här att rummet tar … det gör intrång på mig på något
sätt så jag har svårt att särskilja. Jag upplever
att jag har problem med att särskilja
t ex dig [forskaren] från resten av omgivningen. Jag kan inte göra skillnad mellan
det som finns här inne och dig, trots att jag vet att det är två skilda saker.