DEL I På tröskeln in… - Doria

106
(...) När andeäggen kläcks, yppar de sin art. På så sätt kläcker människorna
varandra, kanske långt efter det att de fruktbärande kontakterna ägt rum, kanske år
eller decennier eller sekler efter fader- eller moderandens död (GÖ; 221-222).
Platsens dimensioner vetter åt det ändlösa och gränsöverskridande. Människans andliga
plats
föresvävar som det ser ut, i fjärran, bortom det närvarande och konkreta
rummet av
vardagsverklighetens
värld.
(…) som kyrkklockan i tornet omger sig i rymden med redet av sin egen klang när
kläppen stöter till – så växer ut ur honom själv den svepning eller rymd där han är
hemma (PP; 42).
Det är ett andehem – här
bor på allvar bara det frånvarande. Människorna lever
här ett andeliv. De har sin källa långt bortom allt som omger dem så påtagligt.
Allt som doftar, allt som syns är blott en klädnad kring ett liv, som vistas någon
annanstans (GÖ; 21).
Människan är en del av världe n på samma gång som hon i själslig ohälsa kan uppleva sig som
avskild från den. Men i djupet av sig själv är hon aldrig avskild från världen eftersom
hon är en
del av den ständiga rumsliga rörelsen. Varje dimension av människans rumslighet
står i
förbindelse
med det allestädes närvarande rummet. Riktningen i människans längtan är
förenandet av den inre, platsen, och den yttre rumsligheten i en meningsfull enhet så att hon kan
känna sig hemma. Det mellanmänskliga intar en särställning eftersom det i detta ömsesidiga
samspel uppstår något verkligt rumsskapande. I grunden förutsätter det dock varje människas
tillhörighet med sin plats.
(…) så föder människorna varandra, hos varandra och genom varandra –
skapelsen är ofullbordad (PP; 131).
Skapelsen är ofullbordad – människorna är oförlösta – de är råmaterial som skall
formas genom varandra.
Envar av oss är gudarnas ställföreträdare – vi skall
framruva de demoner och änglar och sändebud, som ligger sovande och
ofullgångna djupt inuti oss själva och i våra närmaste (PP; 132).
Där människan bor, där är hon hemma – hon är en lem i den Stora Människan
som omfattar hela världen där hon lever
och svarar emot henne (PP; 42).