DEL I På tröskeln in… - Doria

241
själv. Den ständigt motsägelsefulla rörelsen som yppat sig i läsakten antyder att människans
hälsa och att vara sig själv är förenad med någon form av offrande, vilket lyfter fram
rumslighetens etiska sida.
Som ett etiskt incitament betyder ovanstående att varje enskild rumslighet, det vill säga varje
människa behöver bli erkänd i sin egen rumslighet. Om det inte sker, vilket många gånger kan
vara svårt i själslig ohälsa, är det vårdarens sak att bistå med sin egen rumslighet. Det absurda
inträder
om rummet bara betraktas ha ett instrumentellt värde utan vare sig substantiella eller
konstitutiva innebörder. Ett mottagande av den lidande människan visar sålunda behovet av ett
rumsskapande i vårdgemenskapen som möjliggör ett vardande mot hälsa. Tack vare
människornas ömsesidiga handlingar, som flätas samman i den gemensamma världen, 580 formar
sig rummet på ett speciellt sätt i det som är personliggjort och egen-tligt liv. Men som
Bergsten 581 konstaterar, är det beroende av det värde vi tillmäter det, vilket hänger ihop med att
rummet måste vårdas så att dess värde inte går förlorat. Rummet som inte vårdas förfaller, vilket
sannolikt uttrycker en avsaknad av etisk aktning i vårdandets värld.
Vårdandet kan endast förverkligas i en mänsklig, inte i en utanförmänsklig situation, vilket
allmänningen så att säga framlägger bevis för. Ett rumsskapande blir ur denna synvinkel
essentiellt då vårdaren vill förverkliga och anvisa plats åt vårdandets tro, hopp och kärlek. Med
andra
ord att skapa den själsliga och andliga ort för den lidande människan där hon kan finna vila
och växa bejakande sin frihet. I djup mening innebär det sannolikt att det därigenom kan bli
möjligt för patienten att erkänna den ontologiska spricka som är upphovet till det själsliga
lidandet, eller att våga välja att låta bli. Vårdarens förståelse för patientens möjligheter att
uppleva närhet och delande i rummet kan fördjupas om man ser det i ljuset av det inommänskliga
rummets; andehemmets elementära betydelse för det mellanmänskliga rummet. Utan grund i
andehemmet riskerar människans livsupplevelse att formas till brist på mål och mening. Om
människan långvarigt är på flykt blir varat fastfruset och människan hamnar på drift i
tillvaron. 582 Motsatsen i sin tur leder till ett utvecklande och förankring av människans inre
skattkammare; andehemmet, i vilken hennes helighet har sin boning.
580 Jfr Bollnow 1994.
581 Bergsten 1996.
582 Jfr Eriksson 1994, Eriksson et al. 1995.