DEL I På tröskeln in… - Doria

116
förhållande till isvärlden. Dessa sammanbinds i dynamiken mellan rörelse–icke rörelse beroende
på om rummet tar form som isvärlden eller allmänningen. Människans existentiella
bestämmelse framträder som ett envetet och oavbrutet rumsskapande, i vilket rummet tas i
besittning. Med andehemmet som ankarplats ger människan ”ansikte” åt sitt vara i världen. Så
sker under alla omständigheter, frågan är bara om det sker som ett förverkligande av den
personliga friheten i hälsans tjänst, eller som en vrångbild av den. Friheten ger sig sålunda
tillkänna i substantiell betydelse. Om rummet utmärks av delaktighet och förening eller åtskillnad
och isolering hänger samman med vilken riktadhet varat får till följd av lidandet och människans
rumslighet. Som allmänningen äger hälsans rörelse rum genom att människan bejakar sitt begär
och sin livslust, vilket kan uttryckas som att människan är till rummet. Motsatsen skulle i så fall
kunna föreslås vara isvärlden som det potentiellt onda, det vill säga ej livsbejakande eller
ohälsosamma rummet. Detta motiveras av att isvärlden, då den varaktigt får överskugga
människans rumslighet, saknar den rörelsens attribut som är förutsättningen för en förändring. I
det kan lidandet anas, inte självklart som i människans rörelse till livet, utan som den avsaknad
av begär och livslust som en liknöjd befintlighet i rummet medför. Människan finns till utan att
aktivt
vara vänd mot livet, hon uppehåller sig i men är inte till livet. Detta ligger sannolikt till
grund för det dubbla rummets rumslighet.
Reflektion kring ny förförståelse
Begreppsanalysen har gett en semantisk bild vars bärande struktur består av en horisontal och en
vertikal axel. Den horisontala har tolkats peka i riktning mot den lokalitet som kan
sammankopplas med människans existens i det gemensamma varat, och i vilket hon söker
uttrycka sin rumslighet i relation till andra. Vid den vertikala rumsaxeln förekom kvaliteter som
himlavalvet och himmelriket, liksom under jorden. Dessa sågs peka i riktning mot människans
inre dimensioner såsom värdighet, helighet och andlighet, men även mot det gränslösa och
oändliga i varat. Den tentativa tolkningen är att dessa två huvudaxlar förenar människans yttre
och inre rumslighet. Härigenom fås en indikation om att dessa gestaltar sig som hennes å ena
sidan mellanmänskliga, å andra sidan inommänskliga rumslighet.