DEL I På tröskeln in… - Doria

129
sina innersta känslor. Det är sannolikt god rumslighet att ha tillgång till världen utanför utan att
den för den skull tränger in i en. Det kan tolkas som att rummet och rumsligheten av patienten då
upplevs mera ”lättflytande” och därmed mindre hotande. Det ger möjlighet att fånga in sig själv
och uppleva närvaro i trygghet. Att få vistas i ett vårdande rum är då sannolikt lika, kanske till
och med mer vårdande än att direkt bli föremål för vård när man (ännu) inte är i stånd att aktivt
delta själv.
Av sådan mellanrumslighet följer att rummet för den enskilda patienten bara är något så att säga
”tills vidare”. Informanten berättar i det följande hur hon försökte finna lite lugn och ro i det
egna patientrummet, men när det misslyckades, inte kunde annat än att försöka markera
ett slags
rummet
bredvid med den egna kroppen.
Maja: Där fanns det ju andra patienter som sprang in och ut i rummet. Det var
öppna
dörrar så sängen … det var mitt rum. Så om jag tog täcket över mig då fick
jag vara i fred … vända ryggen och så att säga låtsas att jag sover. Så ryggen är en
bra sköld alltså, när inget annat finns.
Passagen
En påfallande och specifik rumslighet visar sig när det gäller dörren till avdelningen. Nedan ges
exempel på speciella situationer som kan utspela sig på tröskeln till en psykiatrisk vårdavdelning:
Joel: Jag ville ut, få luft … kunna andas men fick inte gå ut. Jag försökte komma
ut genom dörren hela tiden. Trodde att jag skulle kvävas annars, var i full panik.
Den verkligheten som patienten är hänvisad till upplevs från och till som alldeles för trång.
Något av det själsliga lidandets outhärdlighet kommer till uttryck när man är beredd att bara
springa rakt ut.
Anne: Jag var kvick, ville ut. Jag var dålig och ville ut från avdelningen helt
enkelt.
Det står i journalen: hon sprang med sprinterfart. Så när jag kom utanför
dörren så sprang jag som en dåre.