DEL I På tröskeln in… - Doria

147
Hur en människas självbild påverkas så att till exempel förvirring och själslig oreda genom en
psykos uppstår, är givetvis omöjligt att förstå i grunden. Det mest personliga uttrycket för den
inre rumsligheten tar form i hennes inre som den bild hon har om sig själv och sitt
livssammanhang. Kampen, som pågår i människans inre, går ständigt ut på att till vilket pris som
helst försöka inlösa sitt livsvärde. Likafullt visar patienten prov på medvetenhet om de hinder
som gör det svårt att uppleva naturlig tillhörighet
med sin existens. Det kan förstås som ett inre
tvingande
rum som ansätter och plågar med sina attacker, ofta utplånande men inte sällan också
uppförstorande
upplevelsen av förtrogenheten med verkligheten.
Per: Jag har varit både sämst av alla och bäst av alla … och mycket av sådana
förvrängda självuppfattningar. Prestigetyngd, det låter som det vore en
utmärkelse, men det är inte så jag menar utan att jag har varit belamrad med det.
Antingen för mycket eller för lite, aldrig lagom.
Människan försöker på olika sätt rädda sig själv i lidandekampen, men sinneslugnet och ron är
svåra att nå. Det inre rummet betungas av något väsensfrämmande. Detta hindrar människan från
den
mellanmänskliga rörelse som skulle vara nödvändig för att kunna bejaka sin egen person på
ett genuint sätt. Risken för den själsliga hälsan utgörs av att människan kan ”växa ihop”
med det
väsensfrämmande
med ett tilltagande främlingsskap inför sig själv som följd.
Per: Jag bär något klumpigt prestigefyllt. Det är liksom att jag formats på något
sätt hela livet. Mitt stundtals storslagna uppträdande t ex, jag får ta till såna knep
för att klara mig. Jag har en rustning, inre rustning som jag inte vill ha. (…) Det är
det jag menar med att jag är en robottyp. Man kan fylla sitt inre med skräp eller
med bra saker. Jag har nog tagit till saker för att klara mig som jag har blivit en
del av. Det har blivit som en strategi för mig … nej, jag har blivit strategi.
Det urspårade rummet
Ett uttryck för rumslighetens djupa dimension är den som visar sig när en existentiell otrygghet
drabbat människan, vilket mer eller mindre alltid är fallet vid själslig ohälsa. Avdelningsrummet
kan i sådana fall fungera som avlastning för patienten att lägga undan
sina upplevelser i, så att de
inte
besegrar henne eller honom helt. Det rumsliga blir en realitet i den inre upplevelsen i och
med att den visar hur bräckligt rummet kan vara och vilka väldiga frågor det
kan ansätta