DEL I På tröskeln in… - Doria

133
F: Så den här ”bubblan” var något du på sätt och vis behövde då i början?
Ylva: Ja, det var ett måste. Jag vet att när jag var som dåligast, tänkte jag att jag
satte ett skyddande hölje runtikring mig för att det där onda skulle inte få komma
åt. Som ett pansar runtikring mig var det.
Tolkning
på existentiell nivå
I det följande redovisas de metaforiska rumsgestaltningar, i vilka informanternas upplevelser
tolkats som uttryck i huvudsakligen vertikal riktning. Som sådana har tolkats människans i första
hand subjektiva rumslighet som förmedlar sig i den själsliga ohälsans prövningar.
Dessa
tolkn ingar har frambringat kännetecken med mera explicit existentiella innebörder, följaktligen
med
en högre abstraktionsgrad jämfört med den empirinära, kontextuella nivån. Först en
presentation av rumslighetens generella mönster på existentiell nivå.
Ett själsligt lidande innebär många gånger att det tvingar fram människans livslast. En livslast
innehåller det som människan inte kunnat göra sig av med och som hon möjligen vill
hemlighålla för andra. Det finns givetvis många slags orsaker till ett hemlighållande. Skammen
är en de ömtåligaste orsakerna och ställer krav på aktsamhet. En skam eller skuld, som olovligen
eller
okänsligt blottställs av andra, kan medföra en rumserfarenhet som istället för frihet kan
stärka upplevelsen av det skamliga. På så sätt förstärker det egentligen ytterligare det
lidande
som för patienten innebär ett slutet rum. På motsvarande sätt kan en hemlighållen skam få
människan
inte bara att förneka, utan också försöka driva ut det goda ur rummet. I det följande
beskrivs hur en början till bördorna
läggs tidigt i barndomen.
Per: Det är känsligt att bli människa. Det kräver mycket att ta mänsklig form.
Att ha näsa och öron är en sak men att det inre ska kunna få ett eget liv och själv-
känsla och allting, så krävs det så mycket mer än bara att man föds till jorden.
Man måste få någonting. (…) Det inre rummet; om man tänker sig att man blir
kränkt när man är liten. Jag tror att jag blev kränkt tidigt ... det förpestade mitt
inre så jag blev oduglig. Det är den verkligheten som barnet är i. Det är den
faktiska verkligheten. Och är det ont då, då drar man slutsatser från det. (…) Så
jag får finna mig i att det är så här och försöka låta bli att vara ledsen. Jag försöker
kämpa vidare. Jag har nog lite inre rum … men det finns mycket skam där.