DEL I På tröskeln in… - Doria

168
representerar på det sättet en fenomenologi utöver själva funktionen av öppnande och stängande
som har att göra med friheten att själv kunna välja att gå ut, eller att stanna innanför. Därtill
sammanfogar passagen en särskild rumslighet av två ordningar. I och med att människan stiger
in i vårdandets värld lämnar hon och stiger ut ur sin bas för det enskilda och hemliga, med andra
ord hemmet. Passagen har en dubbelhet genom att den markerar gränsen mellan det som
finns
innan för och det som finns utanför, liksom det som är framsida och det som är baksida.
Passagen
symboliserar också gränsen mellan ljus och mörker, eller mellan liv och icke liv. Den förtätar
i
mellanrummet en gräns mellan ett uthärdligt och ett outhärdlig lidande, liksom den rumslighet
som ger skydd men också åtskillnad. På så sätt blir in- och utstigandet och överträdandet
av
gränsen
mellan innanför och utanför, synligt med en djupare meningsinnebörd än bara
som en
förflyttning in eller ut. Rummet blir dock trångt och patienten ångestfylld om han inte kan se
någon utväg:
Per: En dörr som både sluter sig och öppnar sig samtidigt på något sätt. (…) Att
det finns en bakdörr … en utgång, det är viktigt. Att man känner att rummet inte
tar slut här utan att det finns … en förbindelse.
Mellanrummets innebörd kan ses höra samman med människans ansträngningar att alltid försöka
bo in sig i rumsliga sammanhang. Allt beboende förutsätter, om man följer Bollnow,
Passagen markerar också en gräns mellan det uthärdliga och outhärdliga
377
öppningar utåt, annars handlar det om fängelsehålor. Dörren utgör enligt honom en värdeladdad
och halvgenomtränglig rumslighet, vilket kan förklaras av att det bakom den finns någon som
behöver något, medan det på andra sidan finns den som har makten att ge det som den andra
behöver. 378 Den som verkligen förfogar över rummet gör bruk av både makt och frihet genom att
avgöra när och till vem rummet och dörren skall öppnas. Passagen, liksom till en del också
rummet bredvid stänger det främmande och icke önskade utanför, vilket i sin tur förmedlar såväl
medvaro som åtskillnad. Samtidigt gör de det lättare för patienten att uppleva förbindelsen med
världen utanför.
lidandet,
mellan den egna förmågan och oförmågan, mellan friheten och ofriheten. På samma
gång representerar den inre och den yttre sidan av denna gräns den lidande människans vara i
377
Egenter
(1992) med referens till Bollnow.
378
Denna rörelse kan vara så ihållande att den på sätt och vis transformerar vårdaren till telefon, frisk luft,
tandborstar, kaffe och pengar med mera, det vill säga sådant som vanligen är självskrivna delar av människans
vardag.