DEL I På tröskeln in… - Doria

103
någonting blir sagt, som angår honom eller någon annan på allvar. Det han säger,
det han hör är bara flisor, skärvor, konkrement – någonting
som för alltid har
stannat i växten, någonting dött, som har förkastats ut ur honom fast det ännu
ligger kvar där som ett dött foster, ut ur hans innersta liv fast han ännu bär på det
som en tyngd (GÖ; 197).
Genom att söka skydd bakom muren kan människan uppleva mindre lidande. Muren
blir som ett
värn mot det uthärdliga samtidigt som den kan ge ett skydd, i vilket människan kan undersöka
dess
dubbelhet. Människans rumsliga
tillvaro i muren medför dock, om hjälpen uteblir, en
existens utan att i deltagande mening finnas till. Det egentliga livet offras till priset av ett
oegentligt liv, i vilket lidandet lindras endast som en skenbar själsro. Likt ett koralldjur i sitt rev
har anhaltens eller asylens tillflykt omvandlats till en själslig förskansning och stillastående.
(…) lever i ödslighet och enslighet och armod, det vill säga i största möjliga frihet
från strävanden för egen räkning. En sådan person vistas på den plats, där han
befinner sig, så att den icke på allvar kommer honom vid, på ett bortvänt och
främmande sätt, så att man kan säga att han vistas där utan att ändå befinna sig
där (GÖ; 298).
(…) Han lever som koralldjuret inuti väggarna. Det mesta var meningslöst, men
det var meningslöst liksom vara på ytan – som om det meningslösa tvärtom
tjänade till att bära fram något alldeles särskilt ärende och understryka dess
budskap (GÖ; 94).
Emellertid kan muren vara ett ställe där människan får träda ut ur görandet. Hon kan samla
kraft
där för att ta emot sig själv och börja lära känna sig själv. Det namnlösa lidandet får en
” översättning” som är givande
och gott. Men det är inte lätt att bli överlämnad åt sina egna
känslor. Det hon finner kan då ytterligare stärka behovet av förskansning. Den själsliga hälsans
rörelse framåt blir då en motståndare som måste motarbetas. Rädslan för att leva sitt liv kan
sålunda gömma sig bakom människans vägran till förändring.
Men just till följd av denna fängelseliknande förslutning kunde hans kraft dra ihop
sig och samlas i ett laddat, potent gränsskikt, som både var han själv och icke han
själv. I detta gränssikt, i muren, uppenbarade sig hans dubbelgångare
– främlingen
i underjorden (PP; 70-71).
Trots tillflykten i form av muren kan den inte under alla omständigheter säkerställa en bestående
ro. Samtidigt lämnar inte fordran från varat människan i fred. Inför denna skärper människan
sina