DEL I På tröskeln in… - Doria

193
Frågan om trialektiken är central när det gäller vårdvetenskapens antagande om människans
hälsas rörelse mellan gott och ont, lust och lidande, och ytterst mellan liv och död. I relation till
allmänningen
och isvärlden framstår dessa två vid första anblicken som fullständigt
väsensskilda. Isvärlden förefaller förvisso vara något orimligt som faktiskt framstår nästan absurt
i vårdandets värld, men är det verkligen så? Vilken slags rumslighet förtätas egentligen av
isvärlden och andehemmet rörande den själsliga ohälsan och lidandets kamp? Och kan
allmänningen, som det i grunden idealt goda rummet i vårdgemenskapen, omvandlas till något
meningslöst och till och med dött? I ljuset av den ständigt närvarande meningsfullheten och
meningslösheten förefaller det fullt möjligt. Dessa frågor kräver en närmare penetrering.
Frihet framkom som en central kvalitet i förhållande till allmänningen redan i begreppsanalysen.
De senare resultaten visar att den alltjämt är central men att den kan omvandlas till något
meningslöst om kontroll och regi får dominera. Uttryck som till exempel ”inflykt” i
intervjustudien visar den relativitet som är
förenad med patientens möjligheter att göra bruk av
sin
fria vilja. Ytterst har det sin grund i att människan i själslig plåga knappast förmår att uppleva
frihet. Hon är mer eller mindre utlämnad åt en existens som är svårbegriplig och svåruthärdlig.
Studiens resultat vittnar om hur själslig ohälsa, särskilt när den pågår länge, utövar en mäktig
makt över den lidande och påverkar påtagligt människans rumslighet. Människan kan uppleva sig
helt inlåst i sitt lidande. I längden är det omöjligt att stå ut med sådant stillastående. När inga
utvägar finns, tar själen sin flykt inåt på ett sätt som saknar lust och frihet därför att den inte sker
i den personliga levnadens utan i överlevnadens tjänst. Något av denna till synes förfrysta
tidslighet vidfogas isvärlden utifrån den kontextuella delen. Trots det kan isvärlden i ljuset av till
exempel muren vara förenad med meningsfullhet. I anknytning till kvaliteten underkastelsen kan
den faktiskt också innebära en befriande och meningsfull själslig vila. Tillflykten i anhalten och
asylen i den tidigare syntesen, kan mot detta ontologiskt förstås som en form av självvald och
meningsfull ofrihet
som innebär vila trots det själsliga lidandet. Eftersom den syns som den enda
utvägen
för att ha kvar någon slags känsla av frihet är den ofriheten trots allt meningsfull därför
att människan inte gett upp. Ur hälsosynpunkt kan det tolkas som att människan vilar själsligen
från sitt lidande.