DEL I På tröskeln in… - Doria

97
övervärld, med andra ord skapa livsmening. Om man då med ohälsa förstår en avvikelse från
denna livets normala rörelse, kan betydelsen av ett tillfälligt uppehåll i den vardagliga rörelsen
symboliskt beskrivas i form av anhaltens rum. Drabbad av ohälsa försöker människan hitta ett
sätt att förhålla sig till den. Generellt går försöket i riktning mot den eller bort från den. Den goda
anhalten kan antas gestalta det rum av stillhet och lugn, i vilket människan temporärt får
möjlighet att vila och undersöka vilken innebörd och mening lidandet kan ha haft. Vad det kan
innebära exemplifieras nedan:
(…) kuren vid en busshållplats eller annan väntplats (PP; 150).
Det droppar tungt på fönsterblecket
ifrån taket ovanför, det stänker ifrån droppet
emellanåt mot handen där den ligger över karmen; allt är lugnt och allt är väntan;
tiden håller kafferast (GÖ; 203).
En ohälsa väcker inte sällan livets grundläggande existentiella frågor till liv. Den får människan
att st anna upp och tänka över hur hon lever och vad som är viktigt för henne. Det sker mer eller
mindre
under alla omständigheter men huruvida det sker fritt och ansvarigt eller ofritt och
oreflekterat är förstås olika. Lidandet är en del av livet och det är oftast människans strävan att
försöka finna en mening i det. Det rumsliga gestaltar vid detta en möjlighet, men också dess
motsats. Denna skillnad kan symboliseras till exempel i form av den dörr som finns mellan
människan och världen utanför. Ute på andra sidan finns ofta det som upplevts som ett hot och
som människan har sökt komma bort ifrån. För att kunna hitta sig själv och varda mot det goda
inom sig måste människan dock få möjlighet att utvecklas på sina villkor. Men istället för ett rum
av stillhet och lugn kan en annan rumslighet träda fram som för människan ter sig mer eller
mindre meningslös och som inte skyddar:
Dörren är stum (...) den bara gnäller men leder ingenstans och stänger ingenting,
den är varken öppen eller stängd, den gnäller störande men intet mera, säger
ingenting, leder ingenstans (GÖ; 130) . (…) Ett liv i en glasflaska (GÖ; 311).
(…). Alla dörrar uppslagna, hemligheten blottad (PP; 18).
Även om man ser andra människor som en del av det egna livet, kan ett tydligt avstånd
till dem
te sig som en mera ofarlig form av tillvaro. Rummet kan då långsamt
börja förvandlas till en
isolation med likgiltigheten som ett av dess väsentliga drag. Om relationer och samröre med
andra inte får näring eller saknas, riskerar det att leda människan till en indifferent livshållning