DEL I På tröskeln in… - Doria

219
Du ger mig mycket utrymme och det gör att jag får känsla av att jag just nu får lite
makt på något sätt. Att jag är … lite av en auktoritet kanske. 519
En ödmjukhet inför vad jag som forskare eventuellt vet och vad jag inte vet, likväl som vad jag
kan förstå eller sannolikt aldrig kan förstå var ett etiskt rättesnöre att hålla i. Det är en grannlaga
utmaning att vilja veta, att kunna förstå och dra rätt slutsatser i relation till insikten om att det
långtifrån ändå är möjligt att fullfölja. Det är svårt i ordets verkliga bemärkelse att förstå sådant i
relation till andra som man inte personligen har genomgått och upplevt. På samma gång kan den
egna mångåriga vårdarbakgrunden också vara ett hinder i det avseende att det som är riktigt
välbekant ofta är förenat med det självklaras problematik. 520
En annan central frågeställning, vilket anknyter till frågan om resultatvaliditet är frågan om hur
jag vet att det som informanten säger är äkta och inte bara ett ”spel” inför forskaren. Frågan är
viktig med tanke på att en intervjusituation i likhet med mänskliga möten i allmänhet är en
situation av ömsesidig växelverkan, där olika slags spännings, motivations- och känsloelement
utövar inflytande. En informant kan tänkas ge sådana svar som hon eller han tror att intervjuaren
förväntar sig av henne eller honom istället för de svar som hon eller han faktiskt vill ge. Det är
svårt att med säkerhet uttala sig om i vilken omfattning detta eventuellt påverkat trovärdigheten i
de
svar som erhållits. I tolkningen av svaren har jag utgått från dem som just svar utan att börja
spekulera kring deras eventuella äkthet. Min erfarenhet är helt enkelt att den psykiatriska
patienten mycket väl kan förstå utan att veta, det vill säga patienten kan besitta ett intuitivt
förnuft trots sin ohälsa.
Mitt intresse har på så sätt varit att möjliggöra ett så öppet och förutsättningslöst samtal som
möjligt om hur informanterna ur sitt perspektiv upplever och gestaltar det rumsliga, även om
tolkningen efter intervjuerna har skett utifrån de gränser som tillskrivits av min
tolkningshorisont.
En intervju är inte desto mindre en arrangerad – och som sådan alltid i viss
mån onaturlig – situation som kan framkalla ett socialt tryck för informanten, särskilt med
tanke
519
Samtalen tangerade på så sätt stundvis ett slags gränsland
mellan forskning och vårdande, dock utan att någonsin
vara primärt vårdande. Forskningstemat utgjorde den röda
tråden och den upptogs förr eller senare igen. Vad som
menas med det kan illustreras på följande sätt: ”Det här [intervjun] är ett exempel på ett rumsskapande som känns
bra, sådana här ögonblick” (”Joel”).
520
Liaschenko 1997.