DEL I På tröskeln in… - Doria

222
Målsättningen med undersökningen har varit att utveckla vårdvetenskaplig förståelse, vilket
utmynnat i ett figurativt
resultat i form av en teorimodell om rummet. Det är emellertid en
paradox i sig att med
hjälp av pilar och linjer söka förmedla kunskap om något så innehållsrikt
och
unikt som det rumsliga är i sitt väsen. En figur är ett redskap som ofrånkomligen utestänger
dynamiken genom att tvinga in den inom konkretionens ram. Det är viktigt att vara medveten om
denna begränsning även om det här har används som ett komplement och inte som en ersättning
för den primärt
förklarande och diskuterande texten. Genom en kombination av ett
explicitgörande både figurativt och i textform kan den själsliga hälsans och lidandets rörelse ses
ha framträtt i ett mera nyanserat ljus. Resultaten ger implikationer både för den systematiska och
för den kliniska vårdvetenskapen i fråga om hur (som vad) det rumsligas innebörd i vårdandets
värld kan artikuleras. Den systematiska vårdvetenskapens meningssammanhang är
vårdgemenskapen,
med andra ord det i vilket det rumsliga gestaltar sig. I sin tur uttrycker
vårdgemenskapen
den vårdande kultur som rummet kan ses vara bärare av inom klinisk kontext.
I nästa avsnitt förs en diskussion kring innebörden i och tänkbara implikationer med denna
förståelse.
I grunden bygger rumsgestaltning på det mänskliga livet, som ristar in sina spår i det rumsliga.
Det är förenat med människans strävan att göra sig gällande, inte minst i rumsligt hänseende.
Detta är särskilt utmärkande när det gäller den själsliga ohälsan och det faktum att det i varje
lidande människa bor en person som lever ett ”underjordiskt liv”. I resultaten framstiger mönster
där människans rumslighet som en rörelse i rum och tid bildar en enhet mellan hennes själsliga
hälsa och vardande mot väsenskärna. Rummet fungerar vid detta också som en slags prisma där
de unika mönstren bryter in. Vårdandets värld är utan tvivel ingen enskild värld avskild från allt
det som omger människan. Det som emellertid försvårar siktet där är att rummet inte alla gånger
kan artikuleras utan en omskrivning via det fysiska rummet. Kanske förklarar det delvis varför
rummets djupdimensioner har blivit så lite uppmärksammade. Det synliga har oss i sitt grepp.
Tillvaron, det vill säga människans ansträngningar att vara till, är ett ständigt vågstycke, inte
minst när det gäller hennes försök att uttrycka sin frihet på enhetens
basis. Trots att människan
har
en fri vilja förmår hon inte alltid självklart att göra bruk av den. Gestaltningen av det inre
rummet, det vill säga andehemmet förutsätter en upplevelse av en inre plats inom en själv, men