DEL I På tröskeln in… - Doria

137
Att uppleva tiden till skillnad från att (bara) ha tid förefaller göra en skillnad när det gäller
den
tid so m bara finns och den som innebär en verklig vila. Tiden kan vara en vila som likt en mantel
omsluter
människan.
Per: Det är som att tiden … man hamnar i en annan del av tiden på något sätt där
det är bättre på något sätt. Att det här jäktet, flimret och jagandet försvinner ett
tag, det stabiliseras på något sätt. Det är som att det kalibreras på något sätt. Inte
tekniskt men … liksom att det sluter sig på ett bra sätt.
Tiden möjliggör för patienten ett rum att rannsaka sin livssituation i. Den är av stor betydelse för
patienten, inte bara för att på sikt kanske förstå något av de samband som förorsakat
ohälsan och
lidandet, utan mer sannolikt för att hinna bli tillräckligt stark före hemgången. Rummet
kännetecknas i såna fall av en tidsdimension, där införlivandet av de egna livsvillkoren
med ett
personligt vara successivt har blivit möjligt. Rummet där det finns tid som är meningsfull
för den
lidande skapar på så sätt hälsobringande förutsättningar för en rörelse mot läkning
och
integration.
Ylva: Tiden som jag fått blir som murbruk … för nu har jag sakta men säkert fått
flytta över den här tryggheten hem. (…) När man tänker tillbaka så inser man att
jag då var för sårbar för att orka ta upp styrkan.
Så det är att få vara kvar tills det
har läkt ut så att man känner sig så pass stark att man når golvet.
Denna form av tidslighet upplevs av informanten som en nyttig och välgörande tid i ett slags
mellanrum av tidlöshet, som fungerar som murbruk för det personliga varat. Gårdagen är på
tryggt avstånd men utan
att man känner sig tvungen att ta avstånd från den eller att förneka den.
Morgondagen
framkallar inte ångest eller oro utan man ser den an med förtröstan och tillförsikt.
Integ rerandet av båda tidsdimensionerna, det smärtsamma förflutna och den i grunden oskrivna
framtiden, är sannolikt oumbärligt för människan för att uppleva samklang i det inre rummet.
Anne: Ja, jag har hittat en balans där att … få kunna sålla bort vissa saker. Att det
inte liksom bara gnager utan jag har hört allt det här eländet, eller vad det är men
jag bär inte med mig det på samma sätt som jag gjorde tidigare. Jag kan stå emot
på ett annat sätt. Mm … och upptäckten av den kraften gör en ju jättestark. Man
känner att ingenting är omöjligt.