DEL I På tröskeln in… - Doria

223
också ett mellanmänskligt stöd genom allmänningen. Den goda allmänningen där frihet, liksom
tid i form av själslig vila och skydd finns, främjar människans tillit att anförtro sig åt vårdandets
möjligheter i vårdgemenskapen. Som forskningsresultaten låter ana, går det rumsliga även
utanför den sfär där människan kan finna genklang i kampen mot sina existentiella villkors till
synes utstakande makt. Den erhållna kunskapen handlar på det sättet om upptäckandet av nya
dimensioner av den verkliga verkligheten genom en bestämning och förståelse av rummets
ontologiska dimensioner.
I lidandekampen äger en särskild dynamik rum med grund i patientens vilja att vara fri, det vill
säga längtan att vara den man är och möjligheten att faktiskt vara det, då det inte alltid är förenat
med själslig hälsa. Ett själsligt lidande som inte finner en väg mot försoning gestaltar sig ytterst
som isvärlden, sålunda som en rumslighet av icke-rörelse; förstening. Ytterst handlar det om
någon form av själslig ohälsa. Patienten blir främmande för sin längtan och sitt begär och därmed
sina möjligheter att i kärlek och försoning röra sig mot sin väsenskärna. Varats möjligheter
upplevs inte, det vill säga människan lever visserligen men upplever sig inte som rumsligt
apande. Hon är snarare från livet än till livet. En sådan oegentlig och icke autentisk existens 522
sk
framtonar genom att den just är o-egen, det vill säga den upplevs som främmande medan den
egen-tliga är människans egen och följaktligen oftast meningsfull och oförvillad. Det är bara när
människan ser möjligheten att leva egen-tligt som det inre rummet kan få konturer och en sådan
struktur att andehemmet kan forma sig i varaktig mening.
Som kan ses av variationen, när det gäller de olika förekommande rumsgestaltningarna, tar det
själsliga lidandet många former. I existentiell nöd kan upplevelser av intighet medföra att inget
skydd alls till slut finns att tillgripa mot icke varats hot. Om då en ontologisk spricka uppstår,
riskerar människan att kastas ut i rumslöshet och rummet att spåra ur. I upplevelser av rumslöshet
är hon förlorad i främlingskap och övergivenhet, an
r det svårt med rummet och därigenom också med sin relation till världen och sin förankring i
523 vilket också kan uttryckas som att människ
få
tillvaron. När hon inte förmår att uppleva förankring i sin mellanmänskliga rumslighet, betyder
det att hon hamnar utanför sina möjligheter till utveckling och vardande i den egna längtans
522 Jfr Heidegger 1992.
523 Lindström 1995.