DEL I På tröskeln in… - Doria

157
grunden kan dess mening förstås som ett försök att bryta sig ut ur rummet som blivit för
ångestfullt och trångt. För rumslighetens del betyder det vetskap om att lidandet, som ingen
svarar an, väcker hat liksom att hat väcker lidande. Utifrån det kan hat ses som en stark och
fruktbar känsla som utgör ett stöd för den utmattade människan. Hatet bringar fram kraft åt den
kraftlösa och håller henne upprätt i kränkningen, tills upprättelsen och försoningen finner sin väg
till henne.
Den fasa som en förlorad verklighetskontakt kan medföra och den kapitulation inför den vård
som finns att få, kan vara det mest djupgående som en människa överhuvudtaget kan råka
ut för.
Som illustreras av citatet nedan, är det likartat med ett barns undergivenhet inför det
helt och
hållet övermäktiga. Att sakna ett rum att existera i är otänkbart för människan och hon vill in i
det
sista att kämpa vidare. Hon kan försöka överleva genom att underkasta sig. Underkastelsen
kan handla om flera aspekter och till exempel innebära en underkastelse inför sig själv eller inför
sjukdomen, som man är helt vanmäktig inför.
Ylva: Jag kunde inte åka hem. Jag visste inte om annat. Man kan jämföra det med
ett barn som bor i en familj, där det kanske blir slaget av pappa eller mamma.
Förstår du hur jag menar? Att det barnet finner sin enda trygghet i familjen fast
hon är rädd. Barnet har ingen annanstans att ta vägen. Det är tvunget att vara där
det är. Det finns ett hot utanför och det är större.
(…) Därför vill man inte hem. Man klarar sig inte. Man vill inte hem för där är
man helt utlämnad. Även om du är trygg i ditt hem … för det finns inte några
människor som ska komma och sticka ner dig, så vill du ändå vara kvar på
[avdelning x] därför att … ja, där finns ju ändå personalen så att säga. Även om
rädslan finns. Ett barn stannar kvar i familjen om dom är rädda, men måste
avskärma sig från rädslan för det är den enda trygghet dom har, så är det bara!
Priset som då
betalas kan vara att patienten lämnar sig själv och enbart vågar uppleva saker
genom
andra. Under sådana förhållanden förkrymper människans inre rum i och med att det fylls
av det väsensfrämmande. Annorlunda uttryckt: om människan inte är mer än det som syns genom
andra människors ögon, förnekar hon sina egna upplevelser.
Ylva: Då var det just den där kvinnan som till och med personalen var lite rädd
för. Hon hade så´na enorma utbrott och hon kunde spänna ögonen i en och säga
”jag ska mörda dig, snart sker det ett mord”. Jag blev ju jätterädd men jag sköt
undan det där. Man förtränger den rädslan. Varför? Man har inget annat val! (…)
Då fick jag för mig att dom skulle lobotomera min hjärna så att jag inte liksom