DEL I På tröskeln in… - Doria

156
Men, om en människa inte bejakar sig själv, eller inte får uppleva att bli godtagen i sig
självt,
vaknar heller aldrig känslan av att vara någon, i sin egen fulla rätt. Det inre rummet kan
då sakta
börja kännetecknas av isolation, mer och mer åt sidan från både de nära och det förflutna.
Per: Jag vet att det är svårt att vara ensam i själen, att själen kan vara hemsk att
vara ensam i. Det är smärtsamt … plågsamt. Det är som att man sover någonstans
inuti en, eller en del av en själv är död på något sätt så att man känner sig inte
riktigt med. Det känns som att jag kanske får gå igenom hela livet utan att vara
riktigt närvarande … som andra.
När människan i sin desperation försöker utestänga livet, börjar tomheten och intigheten
sippra
in.
Men även om döden kan framstå som en enda utväg, är det destruktivas innebörd, som riktas
mot en själv, som regel inte så mycket en önskan om att slippa livet som att slippa lidandet.
Ett
djupt själsligt lidande kan kännas som en kamp där varje inandning, som ”Ylva” uttrycker
det,
”stram ar åt strupen och där varje blinkning gör ont”. När sorgen över det förlorade inre inte
längre
kan undanträngas, växer lidandet till en så väldig sorg att den trycker undan varje
livskänsla. Välmenande försök från vårdarnas sida blir bara en förstärkning av det outhärdliga
och måste vägras. I citatet nedan visar det sig som ett allt överskuggande hot om förintelse och
undergång: en kamp om liv och död. Inlåst i sitt mörker och sin hopplöshet förmår hon endast
leva ut det onda på samma gång som hon själsligen håller på att blöda till döds. Vårdarna tycks
inte ha någon chans att förstå det drama som utspelar sig bakom denna fasans fasad.
Anne: När jag var inne på avdelningen och började få sån där ångest. Om det inte
fanns personal som hade tid då stegrades det och hade jag tillgång så skar jag mig,
eller så snarade jag mig med en påse eller … och då kom dom till slut. Det är ju
liksom ingenting medvetet eller det var ju inte för uppmärksamheten utan både
och … jag vet inte, men det vart så starkt till slut så … när jag inte hade någon
hos mig så var jag tvungen att göra illa mig.
Om
delandet fattas för patienten, eller om hennes rop på hjälp blir obesvarat, kan längtan mer
och mer omvandlas till självdestruktivitet. Om vårdarna då uppfattar det som enbart ett problem
istället för att söka förstå orsakerna bakom det de ser, kan det i sin tur förorsaka vårdlidande hos
patienten. Patientens längtan omvandlas till förstörelsens språk som börjar skövla hennes eget
inre. Raseriet genom vilket informanten gestaltar sin lidandekamp, kan antagligen förstås som
nödvändigt för att hos sig själv inskärpa att man faktiskt finns och är något i sin egen kraft. I