DEL I På tröskeln in… - Doria

152
växande oreda. Människan finner ingen annan hjälp än att till vilket pris som helst hålla rummet
tillslutet mot världen. Och är man inte ständigt på sin vakt riskerar man, som det upplevs,
att
själv orsaka sin undergång.
Joel: På nåt vis kändes det som att allt kunde tas ifrån mig. Man finns inte här var
andra finns utan i något … i landet ”bortanför”. Men det är ingen sagovärld. Det
är ett stort svart hål av ingenting. Och den här skräcken, att allt bara ska försvinna.
När det blir så, så måste jag kolla ner hela tiden för jag är säker på att det finns
sprickor
i marken … måste
se ner i marken hela tiden för annars kan jag störta ner
och försvinna. (…) Det här hålet inom mig, det sprack nu upp i hela sitt gapande
… ingenting. Det inre rummet med bara förvirring och skräck … måste hållas
tillslutet … hela tiden under uppsikt.
Ovanstående kan tolkas illustrera den kamp
i vilken människan genom en konstant kontroll av
det yttre fysiska försöker hålla ihop
sitt inre från en undergång. I upplösningen, i brist på inre
hålla nde struktur stiger ett slags dubbelrumslighet fram. Å ena sidan fylls patienten av kampen
mellan de onda och goda krafterna som alltmer högljutt börjar rumstera i hans inre och
får varat
att
snurra närmare mot kaos och det oändliga. Å andra sidan dras patienten ner mot
en avgrund.
Per: Det blir mer och mer Gud och djävul och … och att vara i rymden. Jag har
känt känslan av att ha liksom snurrat i rymden fast jag har varit på jorden. När jag
var i rymden var det väldigt otäckt och väldigt ensamt. Jag kände mig helt och
hållet utelämnad.
I en avstannad rörelse formas rummet till något främmande, grått och dött. Det livlösa rummet
ställer inte längre trygghet eller
igenkännande till förfogande. Känner man sig död inombords,
som
det blir i en psykos, saknar man förstås inget av det levande. Men, om livsviljans innersta
gnista överlever den dödslängtan som den existentiella gränssituationen till slut kan framkalla,
infinner
sig en vila i rummet.
Ylva: Så en psykos är ju något fruktansvärt och det är ju jättejobbigt men det är
också … balsam för själen därför att du får vila från verkligheten. Du vet, det
finns en vila i att vara död. Man saknar
inget av det levande då.
Patientens existentiella utsatthet syns som en rumslig utsatthet, i vilken rummet på ett
livsbejakande sätt kan förmedla mellan det kaos som ohälsan har framkallat och den ordning som