DEL I På tröskeln in… - Doria

182
10. MOT EN TEORIMODELL OM RUMMET
För hermeneutikern är världen alltid i grunden osäker. 419 Här stämmer det i framförallt två
betydelser: dels därför att den hermeneutiska läsakten alltid i viss mån är preliminär, dels på
grund av den motsägelsefullhet i läsakten med vilken substanserna här banat sin väg i förhållande
till varandra. Ett betydelsefullt rumsligt drag är den självmotsägande rörelse som under tiden
framträtt allt tydligare i materialet och som tycks utmärka det själsliga lidandet. Ytterst kan den
antas signalera om viktiga vårdetiska dimensioner i den kontextuella rumsligheten. Går det att
fördjupa förståelsen om vad denna motsägelsefullhet kan ha för innebörd i förhållande till
rummet i vårdandets värld? Intresset för denna fråga ligger nu som ny grund för ett avslutande
sökande och syntetisering i den hermeneutiska cirkeln.
Eftersom det är forskningsuppgiften som avgör när en öppen kunskapssyn tillämpas kan man
byta teori mitt i en hermeneutisk process. 420 Att ha en tolkningshorisont innebär inte att låta sig
bli begränsad av den utan att vid behov se utanför den i syfte att se bättre inom en större
helhet. 421 För att söka komma vidare med ovanstående fråga har jag funnit det nödvändigt att gå
utanför det egna vetenskapsområdets teori. 422 Genom att sätta tolkningsresultaten i dialog med
Bauman, Bachelard och Herakleitos sker nu en ny kontextualisering 423 för att söka förstå
innebörden i denna motsägelsefullhet. Genom att göra så, handlar det samtidigt indirekt om att
pröva tolkningens hållbarhet genom att söka uppmärksamma motsägelser i den. Bauman 424 anses
allmänt vara en av samtidens ledande sociologer och har valts för att fördjupa rumslighetens
dimensioner av samvaro och medvaro. 425 Bachelard 426 utgör ett komplement därför att han,
genom att behandla människans poetiska förhållande till rummet stimulerat tänkandet 427 kring
den form som finns att söka innesluten i en substans. För en fördjupning av innebörden i
419
Helenius 1990.
420
Helenius 1990. Notera att här inte sker något byte av teori- och tolkningshorisont utan teorifragmenten har valts
ut som komplement utifrån att de är förenliga med de vårdvetenskapliga grundantaganden. Med det menar jag, vilket
är särskilt viktigt ur en grundforskningssynpunkt att dessa har likartade ontologiska utgångspunkter (jfr Lindholm
1998), dvs. att de bedömts kunna bidra till att öppna upp vårdvetenskaplig substans.
421
Lindholm 1998.
422
Jfr Lindholm 1998.
423
Jfr hur användningen av kontext tidigare (s. 49) beskrevs utgående från tre betydelsenivåer.
424
Bauman 1995.
425
Jacobsson (1999, 2003), etnolog och författare, används som ett komplement.
426
Bachelard 2000.
427
Jfr även Jacobsson 2003.