DEL I På tröskeln in… - Doria

238
Denna frihet kan dock vara frihet bara på ytan men vilsenhet i grunden. Detta tangerar
Nilssons 573 forskning enligt vilken det finns en fordran till den enskilda människan att möta
rummet i frigörande syfte. På allmänningen möts två slags oändliga rum ställda mot varandra:
det inre och det yttre: det perspektivistiska draget hos rummet. Allmänningen markerar också
mest explicit rummets naturliga sammansmältning av det intrapersonella och det interpersonella.
Som en jämförelse finns parken som ett exempel på en rumslighet som i mångt och mycket
liknar allmänningen. En park kännetecknas i likhet med allmänningen av dess icke ägande
karaktär. Den tillhör alla och vem som helst kan vara en del av det rummet. Skillnaden jämfört
med allmänningen är dock att en park vill vi försöka hålla i ordning, forma och tukta efter
bestämda former medan allmänningens väsen är det fritt växande och naturenliga. Allmänningen
har på så sätt ett annorlunda tilltal genom sin ”allemansrätt” än det som symboliseras av parken.
Dessutom vädjar den till den gemensamma ansvarskänslan i vårdgemenskapen.
Redan i den etymologiska utredningen framkom tecken på det subjektiva rummets betydelse. Att
varje människa har rätt till ett eget rum tillskriver ett ansvar för det mellanmänskligas del att
svara an detta. Ur ett caritativt perspektiv kan det tolkas som att det centrala för vården som
allmänningen är inte att ha rum utan att vara rum. Poängen med detta skulle vara att det
modifierar
vårdandets fokus till förmån för varandet istället för görandet, med andra ord från
rummets teknologiska till det substantiella och ontologiska hos rummet. I motsatt fall riskerar
rummet i vårdgemenskapen bli förverkligat enbart med funktionell nyttomentalitet i sikte istället
för en integrerande möjlighet.
Detta lyfter också fram frågan om vikten med den själsliga vilan som kommit fram i
undersökningen på ett sätt som i stort går rakt emot de allmänna värderingarna inom de
psykiatriska vårdkontexter. Den lidande människan behöver tid och rum för att lida ut
s människan genom att det övertäcks med
574 medan
den psykiatriska vården kan se vilandet som ett icke hälsosamt beteende. Även om människan
huvudsakligen finns i görat krymper hennes inre rum om hon inte får leva i varat. En central del i
den rumsliga meningslösheten rörande det kontextuella kan tänkas vara en följd av just detta.
Närmare bestämt, att varandet på sätt och vis förvägra
573 Nilsson 2004.
574 Eriksson 1994.