DEL I På tröskeln in… - Doria

33
bliver også tiderne”. Samma tanke kan möjligen ha giltighet även då vi tänker på
vårdgemenskapen: så som vi är, sådant blir också rummet. Sålunda, när rummet utforskas i ljuset
av människans rumslighet undersöker vi inte primärt rummet som det vi har, utan framförallt det
vi är. Vid detta kan caritastanken ses öppna en väg till ett vårdande som uttrycker en specifik
kulturell gemenskap. 123 För vårdvetenskapen tillskriver det ett ansvarstagande för den lidande
människan. Man strävar efter att förbättra människans livs- och vårdvillkor och i och med det
hennes värld. En utveckling av vårdandet och stödjandet av patientens livsbetingelser blir möjlig
genom en caritativ vårdkultur. Detta förklaras av att en vårdgemenskap, där
meningssammanhanget är artikulerat och levande, utgör ett starkt skydd mot atomism och
kulturlöshet. I motsatt riktning förlorar vårdkulturen omedelbart sitt värde om den förvandlas till
en ren praktik eller rutin.
Den rumslighet som kan anas i horisonten förefaller mångbottnad, måhända också
motsägelsefull. 124 Förbigås denna dimension riskerar det relationella mellan människan och
rummet, kanske på grund av det till synes slumpmässiga, att reduceras till bara mer eller mindre
slumpartade tillfälligheter. Som konstaterats, kan ingen ställa sig utanför rummet. Rummet ses
här samla inom sig det unika varat som gestaltar sig på hälsans och lidandets kontinuum i
människans existentiella och ontologiska 125 strävan att åstadkomma ett meningsfullt livsbygge.
På så sätt syns det som det sammanhang som dels ger uttryck åt människans rumslighet, dels den
kulturella tillhörighet som det avspeglar.
Det finns en uppsättning av begrepp för det rumsliga. Vi talar i termer av scener, arenor,
territorier och områden. Av den orsaken kan vi förledas att tro att rum är någonting vi stiger in i,
passerar igenom eller lämnar, det vill säga bara något mer eller mindre tidsbegränsat. Intresset
här är dock människans rumsliga vara och hur det ger form åt hennes vara i världen i ohälsa och
själsligt lidande. Om ett tomrum är en principiell omöjlighet kan vi anta att människans
existentiella situering ständigt rör sig mellan liv och död. Rättare sagt mellan hennes innerliga
livssökande och de förekommande hot om ett icke liv som kan hemsöka henne och ansätta det
123
Eriksson 1998.
124
Detta innefattar den formen av flexibilitet i tanken som inte skall prövas, utan som kan justeras eller
omstruktureras under processens gång beroende på vad den framväxande förståelsen kräver.
125
Med ontologisk avses här en förståelse av något så som det verkligen är, dvs. en förståelse av rummet som det är i
grunden.