DEL I På tröskeln in… - Doria

188
kategoriskt ljus. Det meningslösa kan däremot få överhanden om någon lämnas därhän i till
exempel rummet bredvid så snart de, som Bauman menar, har kartlagts och bedömts. 449
Den slutsats som kan dras är att allmänningen betackar sig för all regi i vårdgemenskapen.
Allmänningen som ett vara-för pekar på den andres alltid självklara okränkbarhet och
oantastlighet. För man in en regi i den, det vill säga någon form av föreskrifter eller annan
ensidig styrning, skulle det sannolikt betyda det att det finns människor som styr och andra som
blir styrda. Med andra ord en tudelning som uttrycker olikhet och skillnad. Rummet saknar då
väsentligt sitt allmänneliga väsen av frihet och likvärdighet i vårdgemenskapen. Det kan liknas
vid
en park, för vilken det utmärkande är att den trots sina tilltalande värden i yttre avseende inte
primärt förmedlar frihet, utan en outtalad utmaning att följa allmänna föreskrifter. 450 Vidare kan
sägas att såväl det meningsfulla som det meningslösa alltid potentiellt är ”havande” med sin
motpol. Det innebär exempelvis att allmänningen, som en medvaro, är meningsfull likväl som
meningslös i den mån den gör ett inommänskligt vardande och andehemmet i vårdgemenskapen
möjligt. Den lidande människan önskar rum men, som intervjuerna visat, inte i gränslös mening
då det riskerar att endera upplösas eller att förmedla sig som övergivande.
övergången från att vara-med till vårdandet som ett vara-för. 452 Denna interrelationella
rumsgestaltning som allmänningens meningsfyllda innebörd kan, med Baumans hjälp, förstås
som en vävnad där enskilda liv flätas in i varandra och i vilket var och en antas vara en
”potentiell vävare och/eller potentiell fiber”. 453 I form av ett vara-för förverkligas det idealt goda vårdandet i vårdgemenskapen, vilket är
förenligt med den caritativa kärlekstankens innebörd av aktning för den andras värdighet och
helighet.
Väsentligt för sådan vårdgemenskap är nämligen
451 Däremot ställs vårdgemenskapens kulturella väsen på prov när vi tänker oss att det
inte finns något som garanterar om eller när ett vara-för skall inträda. Som sådant pekar det ännu
en gång mot allmänningens ontologi som frihet, därför att vårdaren inte kan planera eller beräkna
449
Jfr Lindström (1995) som i sin studie visar hur patienten i de svåra stunderna kan uppleva sig övergiven av
vårdaren.
450
Retoriskt: jämför begreppet ’maskinpark’ med ’patientpark’.
451
Jfr Eriksson 1995.
452
Nu tror jag mig också plötsligt bättre förstå vad Gadamer (1999, s. 383) menar med sin samtalsmetafor när han
säger att ett genuint samtal inte är något som förrättas utan att ”we fall into conversation”, samt att ”no one knows in
advance what will ”come out” of a conversation.”
453
Bauman 1995, s. 66.