DEL I På tröskeln in… - Doria

DEL I På tröskeln in…
1. INLEDNING
1
Det mänskliga “uttraumat” där människan efter den paradisiska tillvaron i livets
första ljuvligt varma och allt givande rum; livmodern, drivs ut i en värld där hon
måste föra en ständig kamp för sin existens och utstå mycket lidande. Kvar blir
endast som ändamålslöst minne ärret efter klippet, alltså naveln – och i hjärtat en
outtröttlig och ihärdig längtan efter en plats att få bli till.
Björn Ranelid 1999, 24–25.
Den forskningsresa, som nu inleds, handlar om något av det mest grundläggande i vårdandets
värld, nämligen rummet. De flesta av oss associerar förmodligen spontant till något fysiskt
medan intresset här rör sig om det abstrakta rummet som en existentiell och ontologisk fråga.
Syftet med studien är att försöka förstå vad rummet och det rumsliga är och hur det gestaltar sig i
ljuset av människans själsliga hälsa och lidande. Varje enskilt liv kan antas bära fram unika
vittnesbörd om hur varats rumslighet ristat sig i människan och hur det påverkat grundvalen av
hennes rumsupplevelse. Människans rumsliga upplevelser växlar i den ständigt flytande
livsströmmen, bland dess skiftande fenomen. Om vi tänker oss att en människas upplevelser av
rummet faktiskt kan vara inte bara olika, utan till och med helt motsatta, förefaller det
oroväckande att så lite tycks ha reflekterats kring det. Tvärtom förefaller det som om vi, istället
för att bejaka rummet, har misshushållat med det så att det är på väg att tömmas på all mening. 1
Särskilt illavarslande är att, som det ha påståtts, 2 det håller på att bli något av tomhetens och
ensamhetens rum.
Relationer med andra människor är av stor betydelse för vår själsliga hälsa, förmodligen helt
avgörande. Att få tillhöra ett meningsfullt sammanhang stärker människans värdighet och
förankring i tillvarons rum. En avsaknad av det kan ha långtgående konsekvenser och märka det
enskilda livet med ensamhetens och lidandets särmärken. Det är fullt möjligt för oss alla att när
som helst uppleva oss som överflödiga och icke behövda. Det är inte heller omöjligt att vår
rumsliga tillvaro då börjar kännas som om den skulle dra ihop sig. Det själsliga lidandet
kännetecknas inte sällan just av en förkrympning eller fragmentering av den enskilda människans
1 Sveen 2000.
2 Sveen 2000.