DEL I På tröskeln in… - Doria

224
riktning. Hon möter sig själv som en främling. Även om livet varaktigt (upp)levs som oegen-
tligt, innebär det dock inte självklart att livet i sig har blivit meningslöst. Bara att dess
meningsinnebörd är fördolt i lidandekampen, vilket i sin tur tyder på isvärldens relativa
dimension. Människan förmår inte att se hur rummet skulle kunna utvecklas genom de egna
möjligheterna.
Ett lindrande av ett själsligt lidande sker genom att vårdaren tar reda på på vilket sätt den andre
kan
vara sin egen (ännu) oförlösta möjlighet och bejaka detta. Grunden till det vilar på
caritasmotivet. Detta inbegriper med andra ord hur det rumsliga i förhållande till den unika
människan ses utgöra en oförlöst potential. Att visa respekt för människans värdighet och
helighet är att visa respekt för hennes unika rumslighet. På så sätt bildas grund till den rumslighet
som kan relateras till claritas, 524 det vill säga skönhet, ljus och glädje som en formgivande
möjlighet i vårdandet. Den meningsfulla rumsligheten implicerar claritas som sin allmänneliga
kvalitet. Detta har överensstämmelse med Eriksson 525 enligt vilken claritas hör samman med
caritas därför att ”där kärlek finns, där finns skönhet, ljus och glädje”. Eftersom claritas på så sätt
är en formgivande möjlighet i vårdandet innebär den i relation till rummet att den är en
rumsgestaltande princip. Den allt igenomträngande kraften hos claritas är en skönhetsupplevelse,
i vilken vårdaren drivs ifrån sitt eget väsen och handlar utgående från sin ontologiska frihet.
I ett själsligt lidande förminskas livsradien genom att rummet
upplevs som förkrympt i både
inommänsklig
och mellanmänsklig mening. Inte sällan blir det också en orsak till själslig ohälsa
och ett sjukdoms- eller vårdlidande. I vertikal mening är människan då kort- eller långvarigt
förhindrad från sina skapelsegivna möjligheter att varda mot sin väsenskärna. I stället för
förankring hamnar människan på drift, då hälsans rörelse alltmer kan börja förmedla sig som
rumslig fragmentisering och meningsförlust. I ett djupt själsligt lidande kan följden vara att hela
rumsförankringen går förlorad och rummet spårar ut. Ytterst blir rummet så genomskinligt att det
är som upplöst. 526 Utåt sett fortsätter människan visserligen att leva men utan kontakt med den
upplevande eller utlevande dimensionen av sitt inre. I existentiell mening handlar den själsliga
524 Eriksson 1990.
525 Eriksson 1990, s. 87.
526 En påminnelse om hur ”Joel” beskrev detta: ”Jag liksom känner hur det känns att slå sig emot de hårda, vassa
kanterna medan jag faller. Jag ropar och ropar på hjälp men ingen kommer. Ingen som hör mig. Allt ljus försvinner
och det bara dånar. Det blir helt genomskinligt … och liksom … tablettvitt.” Jfr även Scott & Dumas 1995.