DEL I På tröskeln in… - Doria

Rummet genom filosofens öga
35
Uppenbart är att människans förhållande till rummet har intresserat inte bara författare och
filosofer, utan också vetenskapsmän genom tiderna. Nyfikenheten på tillvarons rumslighet
förefaller framträdande i vår västerländska tanketradition. Vad rummet består av och hur dess
innebörd kan artikuleras har däremot varit en svår fråga att besvara. 126 Man har undrat om
rummet ska ses som en tom form som själen så att säga för med sig vid födelsen och som den
sedan fyller med ett innehåll. Hur (som vad) kommer rumsligheten till uttryck, är ett annat
exempel på frågor som tycks ha varit återkommande i den vetenskapande människans värld.
Rummet framstår som en central kategori som ingen vetenskap kan passera helt. Försök har
gjorts för att dra upp gränser för rummet till exempel i existentiell mening. Bland andra har
Skolimowski 127 hävdat att rummet existentiellt sett är livskvalitetens säte. Författaren lyfter fram
de estetiska, andliga och kulturella kvaliteterna som rummets oreducerbart och specifikt
mänskliga element. Ett erkännande av dessa som det existentiella rummets olika sidor ses som en
nödvändig motvikt till den rumsbild, utifrån vilken rummet beskrivs enbart i fysikaliska termer.
Livskvalitet hör hemma i rummet och betyder att man erkänner människans helighet. Som
Skolimowski hävdar, bör vi erkänna människan som helig om vi tänker oss den bredd inom
vilken de estetiska och andliga behoven är förbundna med människan. Rummet är på intet vis
något nytt fenomen inom filosofin. 128 Utan överdrift kan sägas att rummet och tiden har varit de
grundkategorier som setts som de exklusivast mest mänskliga. Emellertid har det inte varit lätt att
126 I det följande ges ett kortfattat axplock rörande variationen av uppfattningar om rummet som tillhör historien.
Frågan om rummet kan spåras tillbaka bl.a. till eleaterna som levde 500–400 f Kr. Eleaterna gjorde inte, som jag
läser det, någon skillnad mellan rummet och materien. Gemensamt för de antika uppfattningarna förefaller vara att
rummet generellt antogs vara en objektiv verklighet (Nordisk Familjebok 1916). Rummet, som varande i gränslandet
mellan idén och tinget, sågs som den grund som mottog tingen. Platon menade att förhållandet mellan dem var
sådant att idén skulle betraktas som tingets fader, medan rummet var dess moder. Aristoteles kritiserade Platons
förkroppsligande syn på rummet och menade att det inte kunde förstås som något annat än ett förhållande mellan
tingen definierat som “den omgifvande kroppens inre orörda gräns” (ibid. s. 1151). Kant i sin tur förde in
subjektivismen genom att rummet, förutom en apriorisk åskådningsform, ansågs representera en förutsättning för
såväl människans varseblivning som förståelse av verkligheten med hjälp av sina sinnen. Kants uppfattning
kritiserades senare av empiristerna som ville förklara rummet som enbart kommet ur erfarenheten. Enligt Lotze kan
rummet inte beskrivas som någon slags tom form som själen för med sig vid födelsen för att sedan försöka fylla det
med ett innehåll utan snarare ett anlag som utvecklas vidare genom erfarenheter (ibid.).
127 Skolimowski 1982.
128 Att frågan inte heller hos oss är ny illustreras av t.ex. den svenska vetenskapsmannen Geijer som redan 1980
ställde frågan: ”vad slags verklighet hafva vi att tillägga rummet, sådant som vi måste föreställa oss detsamma”?
(Geijer 1880, s. 296).