DEL I På tröskeln in… - Doria

185
sker. En pålagd samvaro kan på liknande sätt förföra med löften om förtroliga möten som skall
ske i nära framtid, det vill säga inte just nu men strax, i morgon och så vidare. Så torde det även
vara i relation till tidsligheten som händelse och väntan då rumsligheten pekar på en ändlös frist i
rummet. En vistelse i denna sorts ofrivilliga väntan balanserar mellan en meningsfullhet och
meningslöshet samtidigt som den håller hoppet om förändring vid liv. Men medan den å ena
sidan kan förmedla hjälp, kan den å andra sidan gå ut på fruktlös väntan.
Det sistnämnda innebär sålunda en meningsförlust med tanke på att, som uttrycks av Bauman, 434
det omintetgjorda ”instäms inte för att vittna inför hoppets domstol”. Med stöd av Bachelard, 435
kan det ses som å ena sidan en förtätning av ett specifikt motstånd: en styrkans gemenskap
bortom kärleksfullhetens. Det rumsliga erbjuder visserligen då ett skydd men endast i yttre
mening eftersom tillflykten riskerar att bli en förskansning i rummet. Å andra sidan innebär
dialektiken ofrånkomligen att det mitt i tomheten eller om man så vill intigheten, alltid redan
finns en början till dess motsats. 436 Det mödosamma och på samma gång förhoppningsfulla i
denna motsatsernas kamp, är med andra ord att den i sig bär sin motsats som en möjlighet.
Det sköra, som kan skönjas vara utmärkande för rummets inre rymd, klargör sannolikt varför det
elst. 437 För att möta denna skörhet kan det med hjälp av Bauman 438
inte öppnar sig för vem som h
förstås
som ett möte som är havande med engagemang. På samma gång tycks det inte finnas
något sätt att kontrollera detta slags ”havandeskap” i vårdandets värld. En evig, dynamisk dans
mellan motsatserna tycks nämligen bilda grunden för människans rumsliga vara. Med andra ord,
det paradoxala pekar inte på åtskillnad utan en dialektik, genom vilken en alltäckande enhet
gestaltar sig i människans sökande efter mening. Sålunda är det inte fråga om en antipodisk
rumslighet, utan en motsats och enhet på en och samma gång. Omsider betecknar det ett
dialektiskt förhållande som inte leder till ett utplånande av varandra utan består i ett
sammanförande, som verkar i integrerande mening.
434 Bauman 1995, s. 66.
435 Bachelard 2000.
436 Jacobsson 2003.
437 Jfr Bachelard 2000.
438 Bauman 1995, s. 72.