DEL I På tröskeln in… - Doria

183
dialektiken mellan meningsfull och meningslös rumslighet och dess betydelse har jag funnit
erakleitos 428 H
vara till hjälp. Hans huvudtes handlar om tillvarons processuella karaktär, i vilken
all förändring sker genom motsatsernas kamp.
Förutom den fördjupande tolkningen närmast nedan, sker en tolkning även med fokus på
vårdgemenskap. Efter att resultaten i sin helhet ställts i dialog med varandra, presenteras
slutsatser om allmänningen som det goda rummet i vårdandets värld. Tillsammans utmynnar
delarna i en syntes angående frågan om hur rummet gestaltar sig ur patientens synpunkt i
psykiatrisk vårdkontext. En teorimodell om det trialektiska rummet (figur 10, s. 197) utformas
slutligen om sambanden mellan de tankemönster som vuxit fram genom metaforiska bilder och
tolkning av rummets trialektiska ontologi i vårdandets värld.
Fördjupande tolkning med grund i det kontextuella
Berätta för mig om snön, sa mumintrollet och satte sig i pappans
solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte. Inte jag heller, sa
Tooticki. Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den
blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och
ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara
hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Tove Jansson i Trollvinter 1957, s. 24.
Som belystes i den inledande ontologiska presentationen av forskningstemat, 429 hör rummet
oskiljaktigt ihop med människans vara i världen. Som sådant finns rummet varken intill eller vid
sidan av människan utan inneslutet i hennes vara. Människan hör naturligen hemma i hela det
levande sammanhanget som, i grunden, är fullt av mening. En bärande förförståelse, vilket även
styrkts av resultaten, har varit att människan är mitt i sitt vara i världen utan att kunna ställa sig
utanför det. Utgående från denna tanke kan exempelvis patientens frånvändhet ses uttrycka hans
428 Det dialektiska tänkandet som går ut på att vi inte kan föreställa oss något utan att tänka oss motsatsen tros
härstamma från Herakleitos. Herakleitos, som levde på 500-talet f.Kr, anses mest känd för sin lära om motsatsernas
kamp. Han skall ha nedtecknat sina tankar i en bok som försvann. Fragment och citat återfanns senare hos andra
författare, varav de äldsta från 300-talet f.Kr. Ända sedan 1500-talet har man försökt att återsamla dem. Den
refererade källan (Herakleitos Fragment 1997) är en svensk utgåva som enligt översättarna omfattar Herakleitos
samtliga fragment. Valet av Herakleitos styrdes även av ett intresse att gå till den egna traditionens klassiska rötter
när det gäller synen på enhet och väsen.
429 Utgående från Heidegger 1992.