DEL I På tröskeln in… - Doria

54
som ett krav. Detta beror enligt Gadamer 192 på att en människa utan en medveten horisont inte
ser tillräckligt långt och riskerar därför att hysa alltför stor tilltro till det som ligger henne nära.
En medvetandegjord horisont hjälper till att se sammanhangen i bättre avvägda proportioner. Att
lära känna en text förutsätter en dialog som ger grund för att ett nytt meningssammanhang skall
träda fram. En sådan dialog kräver att forskaren verkligen vill lyssna och förstå, inte bara ställa
retoriska frågor. Lyckas forskaren med detta blir texten en dialogpartner, med andra ord en annan
som börjar tala till forskaren i läsakten. I dialogen “svänger” helhetsförståelsen med de olika
aspekterna som växer fram, och omvänt. På det sättet föds så småningom en syntetiserad
uppfattning där de olika horisonterna smälter samman. För att det inte skall resultera i ett rent
cirkelresonemang innebär det inte att det undersökta kort och gott skall ses i den egna
traditionens ljus, utan att tolkningen är ett resultat av det kritiska mellanrummet som har
frambringats tack vare dialogen. Därigenom lär sig forskaren något nytt, inte bara om det
undersökta, utan också om sig själv och sina fördomar på samma sätt som om sitt sätt att tänka.
Ett ”bra” tecken på det är om det nya inte omedelbart harmonierar med de egna uppfattningarna
(horisonten) utan ifrågasätter och utmanar, måhända också skakar om forskarens förutfattade
meningar.
Hermeneutiken i ovanstående mening handlar sålunda inte primärt om texttolkning utan om hur
den mänskliga förståelsen dialogiskt sett går till och vad det i grunden vill säga att leva som en
tolkande varelse. För en läsakt och tolkningsverksamhet gäller den hermeneutiska cirkeln som en
förenande axel för att rummets innebörd och väsen skall kunna bestämmas. Under
forskningsprocessens gång återvänder forskaren till den ursprungliga tolkningen som sannolikt
har förändrats. Om den ursprungliga förförståelsen nu kan mötas intellektuellt rikare har
tolkningen skridit framåt. Forskningen vilar därmed på en av hermeneutikens huvudprinciper
som säger att meningen hos en del kan förstås om den i relation till helheten blir mera än
enskildheterna tillsammans. Rummets innebörd bestäms med andra ord utifrån dess delar. Likaså
bestäms innebörden hos delarna utifrån helheten, som i sin tur är bestämmande för helheten. På
så sätt kommer en helhets- och delförståelse växelvis att korrigera varandra. 193 Således kommer
192 Gadamer 1999.
193 Hellesnes 1989, Alvesson & Sköldberg 1994.