DEL I På tröskeln in… - Doria

233
Måhända står detta nära offrandets innebörd 554 och det som av Roxberg 555 beskrivits som den
vilsamma trösten.
Teorimodellen kan vidare ställas bredvid Fredrikssons 556 forskning om det vårdande
samtalsrummet. Forskaren poängterar vikten med den relationella aspekten. Den gestaltar sig i en
medvaro, i vilken förbindelsen skapas genom vårdarens gåva av sin närvaro och patientens
inbjudan att dela sin värld och sitt lidande. Allmänningen förmedlar sig som den medvaro som
inrymmer möjligheter för människan att få själslig vila och frihet, likaledes att få vara (bli) sig
själv i. Den själsligen lidande behöver tid för att kunna berätta om sin skam, vilket påvisats av
Koivisto och Vuokila-Oikkonen. 557 Som jag gjort gällande, innebär en sådan medvaro att den kan
vara såväl meningsfull och meningslös beroende på om det är ett rum för både ett inommänskligt
och mellanmänskligt vardande. Det finns emellertid inget som i förväg bestämmer när en
övergång mellan ett vara med och ett vara för 558 skall inträda, utan det sker när den rätta stunden
är inne. Denna rumslighet uttrycker frihet utan yttre verkan, i vilken både patienten och vårdaren
är, för att låna Baumans ord, båda potentiella vävare och fibrer. 559
Men som konstaterats, kan en medvaro på grund av de ständigt närvarande motsägelsefulla
krafterna bli övervägande meningslös. Sådant blir synligt till exempel då patientens existentiella
svårigheter inte hörsammas utan omskrivs till problem som patienten får i uppgift att lösa. Frågan
kan
ställas på vilket sätt det kan lindra patientens lidande om det går ut på att hålla fast vid
görande, om livet i grunden upplevs som meningslöst? 560 Alltså kan man hävda att där rum
saknas för människan som en enhet av kropp, själ och ande, i vilken existentiell vila i tid och rum
skulle möjliggöras, i själva verket innebär ett förnekande av människan och hennes helighet. Det
som i vårdens ögon är meningsfullt kan i den lidande människans vara framstå som dess motsats
och som ontologiskt meningslöst. Då hindrar det egentligen henne från att lyssna till sin hälsas
rörelse och söka finna sin mening.
554 Jfr Helin 2001.
555 Roxberg 2005.
556 Fredriksson 2003, s. 94.
557 Koivisto & Vuokila-Oikkonen 2004.
558 Jfr Bauman 1995.
559 Bauman 1995, s. 66.
560 Jfr ”Joel”-citat s. 158.