DEL I På tröskeln in… - Doria

64
också som alltid välkommen. Även om vi inte kan känna hennes inre väsen, räcker det att veta att
det bakom den yttre formen finns det innersta väsen av vad en människa är, som vi ägnar vår
vördnad.
■ Hälsa är en rörelse i görande, varande och vardande mot enhet och helighet. Den förstås
inte som något man har utan människan är hälsa. Hälsa förstås som en rörelse som inte utesluter
utan inrymmer ett lidande. Lidandet som sådant saknar motiv och innebär en kamp mellan gott
och ont, liv och död. Människans upplevelse av sin själsliga hälsa utspelar sig mellan varat och
icke varat. Hälsa och lidande är integrerade i varandra och ingendera kan förstås utan närvaron av
den andra. Lidandets rörelse förstås som ett drama i tre akter bestående av längtan efter en
bekräftelse, tid och rum för lidande samt vägen mot enhet genom försoning. Därmed inträder i
ohälsa och lidande en särskild relation mellan rummet och tiden. Människans möjligheter att
göra, vara och varda hälsa finns i relation till henne själv, hennes medmänniskor, omgivning och
någon form av tro. Rumsdimensionen och människans rumslighet antas sammanhänga med
hälsan som en rörelse i tid och rum, i vilken hon växer i riktning mot sitt väsen. Människans
innersta väsen ses vara av andligt ursprung och det kan inte vara sjukt även om det inte alltid kan
komma till uttryck hos den lidande människan. Med själslig hälsa förstås häri den förening av
människans liv och vardande i tid och rum till en enhet, i vilken fokus förflyttas från (enbart)
jaget till att enheten människa som kropp, själ och ande ovillkorligen kan träda fram. Det
innefattar också en vördnad för att livet självt har ett värde och mening.
■ Vårdgemenskapen utgör vårdandets meningssammanhang. Relationen mellan människan
och hennes värld ses präglad av sammanflätadhet mellan mening och möjlighet i polariteten
mellan lidande och lust. Vårdgemenskapen har sin förankring i rummet i vårdandets värld, i
vilken och genom vilken denna sammanflätadhet verkliggörs som människans personliga
rumslighet. I vårdandets värld får rummet sin utformning i och genom vårdgemenskapen. Då
människan uppsöker vård innebär det att hon, förutom sin ohälsa och sitt lidande, först och sist
alltid kommer med sig själv som en rumslig varelse. Av det följer att i alla former av
vårdgemenskap är det ett etiskt incitament att bli varse om det ömtåliga och sårbara i människans
rum. I en vårdgemenskap strävar man efter att lindra lidande och på detta sätt stödja människans
vardande mot hälsa och enhet, i grunden att vårda liv och skapa rum. I en vårdande kultur