DEL I På tröskeln in… - Doria

148
människan med. I följande beskrivning illustreras hur en sådan extraordinär dimension
av
rumslighet
som är höjt långt över vardagligheten, kan framstå
för människan.
Joel: Rummet? Ja, jag tänker att det finns som … under alla mina tankar. Om det
finns ett jag i mig så är det på nåt sätt som … som en flod, som rinner där under
allting. Men om den rinner i väg, river ner strandkanterna … vad ska jag säga …
mig? Då rasar ju allt ner i vattnet och kan försvinna i floden! Och om jag inte
märker det? Vad händer då med mig? Vem … eller vad är mitt rum då … mitt
jag? Hur kan jag veta vad mitt … inre känner? Hur kan jag veta vad som är
verkligt?
På en psykiatrisk vårdavdelning visar sig det enskilda varat många gånger högst påtagligt i
spänningsfältet mellan varat och icke-varat. Detta sannolikt beroende på att ett själsligt lidande
så
gott som alltid ger anledning till en gränssituation i existentiell mening. En existentiell nöd
innebär många gånger att den egna situationen inte kan genomlevas, bara uthärdas
och överlevas.
Följden
kan vara att människan själsligen bepansrar sig på jakt efter ett skydd när de egna
krafterna
slits ned och man inte orkar hålla emot trycket. Vad som dock händer är att det genuina
i människans inre kan börja urholkas. I detta framtonar rummet i ett existentiellt kontinuum
mellan det livgivande och det som i motsats innebär ett livsupplösande. Saknar människan
möjligheter att hålla emot börjar man mer och mer dras mot ett icke-liv. Genom att skärma av
den levande och framförallt upplevande delen av sitt inre försöker människan med andra ord
komma levande undan det som förefaller övermäktigt. Finns ingen räddning i sikte, börjar
tillvaron alltmer lösas upp och det omslutande rummet faller sönder. Om ingen annan utväg från
det övermäktiga finns, kan ett långvarigt lidande på så sätt få människan att vika bort från livets
väg och istället hamna i ett icke liv. Informanten berättar om hur hon till slut en dag vaknade upp
och såg det absurda med att det som hon hade trott vara meningen med hennes liv i själva verket
hade handlat om andras förväntningar, som avpassat henne i en viss form.
Anne: Det är väl så att jag har levt mitt liv, inte här … inne i mig … utan, ja, jag
har levt det här ute. Levt upp till andras förväntningar.
Krafterna
som börjar rumstera i det inre när man äntligen gett vika för sitt lidande, kan totalt
överrumpla en. Även om verkligheten inte bokstavligen rasar samman kan upplevelsen vara att
man tappar sin förankring. Det känns som att allt sprängs i luften och att man själv rasar genom
allt. Tillvaroupplevelsen börjar försvagas och människan hamnar i det rumsligas skymningszoner