DEL I På tröskeln in… - Doria

234
Ovanstående har överensstämmelse med de av Wiklunds 561 resultat, i vilka beskrivs hur
anpassningen förtingligar människan och förhindrar det ”syreutbyte” som skulle ge stöd för
änniskans egen förmåga att både ge och ta. I jämförelse med Corins 562 m
resultat kan vi se att det
verkligt meningsfulla för patienten i återhämtningen är bland annat att åter uppleva uppsikt över
sitt liv, ordning och struktur i sin vardag samt meningsfulla relationer, alltså ett meningssökande
på egna villkor istället för vårdinstitutionens villkor. Meningsfullheten uppmuntrar patienten att
stiga ut ur den färdiga nedärvda form, i vilken han eller hon av praxis har förväntats finna sig i.
Konventionen kan härvid ses som den vanliga orsaken till inautencitet som de facto innebär ett
ignorerande av den andres frihet. Genom att följa traditionens vedertagna ideal möjliggörs en till
intet förpliktande hållning i det gemensamma rummet. Lyckas man att göra som traditionen
tillskriver, slipper man ett personligt ansvar men på samma gång ödeläggs också frihetens
verkliga särmärken.
Om den existentiella rumsligheten lämnas obeaktad eller uppfattas ensidigt som meningslös kan
det innebära att vårdaren egentligen förnekar att människan alltid är
ontologiskt förnuftig, det vill
säga
meningssökande på ett för sig själv meningsfullt sätt. I grunden har då det kontextuella
egentligen dödat det meningsfulla. Det beklagliga är att det inte alls behöver ske på grund av
vårdarnas ovilja att åstadkomma god vård, snarare tvärtom. Orsakerna kan förslagsvis sökas hos
vårdtraditionen som ger företräde åt etablerade, generella lösningar där en synlig rörelse och
aktivitet, hur ospecifik den än sen må vara för patienten, tillskrivs ett oemotsagt värde.
Människans existentiella bestämmelse är att ta varat i besittning. Så sker under alla
omständigheter, frågan är bara om det sker som ett förverkligande av människans väsen. Friheten
framträder häri i substantiell betydelse. Att ta något i besittning förutsätter en rumslig förankring
i ett mellanmänskligt vara. I det gestaltar sig hälsans rörelse som att människan bejakar sitt begär
genom att vara till rummet. Denna människans
frihet kan emellertid komma på avvägar eftersom
det
meningsfulla och det meningslösa alltid är potentiellt ”havande” med sin motpol. Den
mellanmänskliga friheten kan nämligen omvandlas till något som i det närmaste liknar sin
vrångbild. Då gränsar friheten till självsvåldighet, egenmäktighet och även oförskämdhet. För
561 Wiklund 2000, s. 127.
562 Corin 2002.