DEL I På tröskeln in… - Doria

167
grund av en grupp- och arbetsgemenskap än att det finns lidande människor som inte klarar sig
utan andras hjälp. Det är som om de, var och en för sig, skulle ha kommit ifrån sina
enskilda
världar och lite slumpartat samlats för en stund, för att i slutet av dagen återigen gå åt olika håll.
Därför att känslorna uttrycks sparsamt och stämningen är kylig känns rummet, som uttrycks i
intervjuerna, avhållsamt och asketiskt:
Joel: (…) som ett … till hälften uppvärmt finrum.
Men gränsen mellan det meningsfulla och det meningslösa mellanrummet låter sig inte fixeras.
Som det ser ut, förefaller ett överdimensionerat eller överbetonat mellanrum snarare kunna vara
en källa till vårdlidande för patienten än tvärtom. Som det uttryckts i intervjuerna, sammanhänger
det med längtan efter fysisk beröring. Framförallt skulle det kunna upplevas som hållande när
rummet är i gungning. Mitt framför det avgrundslika söker patienten möjlighet att överleva
invirad i en filt som skyddande hud:
Anne: Jag bara låg eller dunkade huvudet
i väggen eller i golvet och försökte hålla
… liksom hålla ihop mig. Jag tog en filt och höll om mig så här och gömde mig.
Med hållandet avses härvid ett rumsligt omfattande, både rent konkret och symboliskt. Att
uppleva sig bli ihågkommen och sedd, hållen i åtanke eller i famnen går ontologiskt ut på samma
sak: en kärleksfull rumslighet och som i sin tur kan göra rummets helande kraft verksam.
Anne: En gång, när jag vart så där väldigt ångestfylld … och for runt, då kom det
in en skötare och jaga mig runt i rummet och försökte hindra mig att dunka
huvudet och allt det här. Och han fick tag på mig och fick ner mig på golvet och
sen satte han sig bakom mig och grabba tag
så här. Han höll mig stenhårt … och
jag kämpa ju hejvilt. Så satt han och jag … jag vet inte hur länge. Jag tror vi satt
en timme tills jag hade lugnat ner mig. Den gången slapp jag bältet, tack vare
honom. Han satt där och höll om mig. Han gav sig inte! Ja, han höll fast mig …
och det var ju skönt … så jag kunde samla mig och börja komma ner i mig själv.
Det som tycks vara en viktig, men många gånger ganska förbisedd form av mellanrumslighet är
den som finns förtätad som bland annat passagen. Detta mellanrum utgör en möjlighet för
patienten till styrning av det rumsliga beroende på hur han eller hon vill och kan förhålla sig
gällande vila och delaktighet. Låsandet i sig har givetvis en skyddande betydelse. Dörren