DEL I På tröskeln in… - Doria

då arbetet inleddes, ”lämnade” er. Och några nya har underligt nog hunnit bli till på färden. Det
finns en gemensam nämnare som förenar er alla - ingen glömd: det goda samtalet. Ett gemensamt
tack till er för er klokhet och betydelsefulla horisontrubbningar så som bara vänner är i stånd att
frambringa. Några bör dock nämnas särskilt: Monika Holm i Stockholm, Valentina och Gunnar
Bäckström, Ugolina Dani och Ulla Pernell i Västerås, Gunnel och Görgen Carlsson i Björklinge,
Brita Nilsson i Oslo, och inte minst barndomsvännerna Marja-Liisa Haavisto med sin Kari i
Hyvinge och Kaarina Nikkanen i Imatra. Tack för att ni på olika sätt under årens lopp har – bland
annat genom program och god mat – sett till att min ovana till isolering inte blivit total.
För mig, som en icke svensktalande från början, har ett avhandlingsarbete haft en
spännande dimension av en upptäcksfärd i det svenska ordförrådet. Min f d arbetskamrat och vän
HvD Lena Wiklund har med sin vana läsblick varit till värdefull hjälp genom att språkgranska
arbetet. Du har varit en stor trygghet på flera sätt i slutfasen. Ett varmt tack för din uppriktighet,
hjälpsamhet och generositet med din kunskap. Tack även till universitetsadjunkt John Jones som
varit behjälplig med den engelska språkgranskningen.
Liksom för många andra, förhåller det sig så för mig att skönlitteraturen hör till de rikaste
källorna när det handlar om att försöka förstå något av existensens villkor och de verkliga
storfrågorna i livet. Måhända handlar det personligen om ett sökande efter berättelser i vars värld
jag kunnat finna ett rum åt mig och de frågor som livet ställt. I detta avseende går min erkänsla
till i första hand Lars Gyllensten men också till alla här icke namngivna författare, vars texter
varit en outsinlig inspirationskälla. Min glädje och tacksamhet gentemot er är livslång!
Jag tänker mig att boken kan öppnas, men inte människan. Desto mera förundrad har jag
känt mig i mötet med studiens informanter som själva velat öppna sig för mig: en främmande
person i er värld. De erfarenheter ni hade och som ni öppenhjärtigt ville berätta om, har ristat
outplånliga och alldeles egna spår i denna avhandling. Ni bjöd in mig för att ni trodde att det
skulle kunna hjälpa andra och jag kan bara önska att jag lyckats förvalta detta förtroende. Ett tack
också till berörd personal som i olika skeden har varit behjälplig vid studiens genomförande.
Tack till min familj: min bror Pertti och svägerska Ritva som genom sin medkänsla och
uppmuntran har varit ett stort stöd i slutfasen och när det mest behövdes. En uppskattande tanke
går också till min syster Sirkku, bror Henri och kusinen Kirsti med Tapio, Linda och Juha. Likaså
till Nina och Tom med Max och Jens, som i viktiga stunder har räddat mig från mig själv genom
god mat, vin och samtal. Ett stort, stort tack Tom, du har varit till oersättlig hjälp med alla
datorbekymmer. Och så till sist min käraste dotter Oona: i egenskap av dig själv har du haft en
alldeles speciell betydelse för kraften att fullfölja arbetet. Du har verkligen levt med mig och mitt
författarskap och visat både förståelse och överseende med en förströdd mor. Tack för att du har
hjälpt mig och stått ut med mig. Din klokhet – min vila!
Till minnet av min mor.
Västerås, april 2005, i tro på människans och rummets okränkbara värde och på livet som en
gåva att förvalta.
Erna Lassenius