DEL I På tröskeln in… - Doria

235
vårdaren är friheten alltid kontextuellt större eftersom hon eller han kan välja att handla för
patientens eller för sitt eget bästa. 563 Detta medför för patienten ofrånkomligen en mer eller
mindre uppenbar meningsfull eller meningslös underkastelse. Detta ser jag ha parallellitet med
Martinsens 564 konstaterande att rummet ger rum medan avsaknaden gör människan ofri och
”förstyrd”. På ett enkelt sätt kunde det beskrivas som att rumsligheten skapar rum när den för den
lidande människan är meningsfull. I motsats skulle ofrihet och ”förstyrning” innebära att det inte
förmedlar sig som en meningsfull rumslighet.
Återigen: förståelsen är att det rumsliga ontologiskt förmedlar sig som både och, med andra ord i
rörelsen som i sig rymmer, inte bara görande och vilande, utan också frivilligt handlande. Mot
detta blir det tydligt varför till exempel genomlysningen utgör en möjlighet till både upptäckande
ovh blottläggelse av patienten. Detta överensstämmer med Fredrikssons 565 uppfattning som går
ut
på att ge patienten utrymme för att berätta om sitt lidande och genom det möjlighet till
lindring. En blottläggelse kan vara resultatet av ett synsätt enligt vilket vårdarens uppgift
normativt uppfattas vara att hjälpa patienten att lida, men som i själva verket blir oetiskt om det
av patienten upplevs som pådyvlat. I överensstämmelse med Fredriksson sker valet att komma i
kontakt med sitt lidande först och sist genom den lidande människans eget avgörande.
ellan det
oda och det onda, lidande och lust. 567 Det ovan sagda om ontologisk endräkt och enhet torde ha överensstämmelse med Erikssons teser
om hälsa som rörelse och integration,
Det som emellertid har bringat fram nya aspekter i ljuset
566 likaså med Erikssons syn på lidandets kamp m
g
av den ständiga förekomsten av motsatsernas kamp är förutom själva dialektiken, den endräkt
som å ena sidan är resultatet, å andra sidan aldrig slutgiltigt. Tack vare motsatsernas kamp,
genom vilken delarna kan hopfogas, uppnås en harmoni mellan den mellanmänskliga och
inommänskliga rumsligheten. Utan en lidandets rörelse mellan motsatta krafter som drar isär,
uppnås egentligen inte enhet och följaktligen inte vardande mot försoning i ontologisk mening.
Genom den vertikala och horisontala rumsligheten är rummet djupt symboliskt när man tänker
sig att det är det bärande och det burna. Genom det tidsliga förs dimensionen av ändlighet och
563 Jfr Rundqvist 2004.
564 Martinsen 2002.
565 Fredriksson 2003.
566 Eriksson 1996b.
567 Eriksson 1994, s. 30 ff.