DEL I På tröskeln in… - Doria

3. FÖRFÖRSTÅELSE
27
När börjar en händelse? Den börjar inte.
Det var alltid något före.
Kerstin Ekman 1986, s. 5.
Den hermeneutiska utgångspunkten är att vi aldrig förstår något helt förutsättningslöst. Därför,
när jag nu tar itu med att undersöka det rumsliga bör de initiala premisserna bli artikulerade.
Förförståelsen utgör en form av förkänsla och första föreställning om det rumsliga, som styr in
förståelsens förutsättningar i särskild riktning. Det finns således alltid en förförståelse och den
skall inte ses som ett hinder, utan som en förutsättning för att något skall bli tillgängligt för en
annorlunda förståelse. Inom den hermeneutiska traditionen förstås alltså inget helt
förutsättningslöst, utan all förståelse får sin riktadhet ur forskarens verkningshistoria och
horisont. Föremålet för forskandet är nämligen alltid redan mer eller mindre förstått. Förståelse
som inte sker utifrån fördomar är ur detta perspektiv omöjlig. Hermeneutikens uppgift grundar
sig av den orsaken på en polaritet av förtrogenhet och främlingsskap, vilket förklaras av att det
som är absolut främmande kan möjligen beskrivas, men inte förstås i hermeneutisk mening. 97
Två belysningar av forskningstemat
Den aktuella förkunskapen belyses med hjälp av två vetenskapliga utgångspunkter. Dessa är dels
den vårdvetenskapliga med fokus på den psykiatriska vårdkontexten och centrala vårdkulturella
aspekter, dels den filosofiska. Med tanke på att det här handlar om ett systematiskt och metodiskt
sökande efter grundläggande och konstitutiv kunskap på vårdvetenskaplig grund är det
inledningsvis nödvändigt att ringa in den vårdvetenskapliga förförståelsen. Den filosofiska
belysningen motiveras av två skäl: För det första hör det principiellt alltid till en vetenskaplig
verksamhet. För det andra har det att göra med att just filosofin som vetenskap har explicit
intresserat sig för tillvarons rumslighet. Som två centrala källor används här för det första
97 Med hjälp av författaren Lars Gyllensten (1968, s. 26) kan det beskrivas som: ”Vi föds inte tomma, inte i ett
värdefritt vakuum. Vi står mitt i ett kraftfält, inlemmade i det från början – vi svarar alltid på något tilltal, också om
vi föreställer oss att vi avstår och tiger; att förneka är också ett svarande. Vi är inte tomma – det bubblar och kokar i
oss av tal, minnen, ekon, uppfordringar, förväntningar, anvisningar och mönster.” I relation till vetenskapliga
processer läser jag detta som att ingen förståelseprocess har en absolut början utan en förståelses upphov alltid ligger
i ett visst (redan förstått) meningssammanhang. Dessutom, eftersom förförståelsen alltid till en del innehåller
intuitiva delar, omöjliggör det en fullständig tematisering av det undersökta.