DEL I På tröskeln in… - Doria

143
möjligheter att vara inrymmande och hållande. Informanterna uttrycker vikten av att ha lagom
mycket rum så att det kan upplevas som hållande, och därmed gott.
Ylva: Att du får gå in i en liten glasbubbla och vara lite för dig själv, dra dig
undan. Man sover mycket, man går i sin egen värld, i psykosens värld liksom.
Men om nyorientering inte möjliggörs i rummet, skapar det istället otrygghet då avspärrningen
inåt på nytt kan öka. Inget av det svåra som trasslat till det och varit upphov till desintegration,
har ändå förändrats i grunden. Att dra sig undan för kontakten med omvärlden kan framstå som
en enda utväg för att rädda sig själsligen och andligen. Finns vård och hjälp bara under ett
akutskede, finns det risk att patienten snart står där lika hjälplös igen. Som informanten beskriver
det, är man ensam så utsatt att man faktiskt är beredd till vad som helst bara för att slippa känna
sig övergiven. Det egna varat som ännu inte bär eller känns tryggt, klarar man alltså inte
ensam.
Ylva: När jag skrevs ut första gången från [avdelning x] så var jag fortfarande i
bubblan och så kom jag hem och helt plötsligt skulle jag … i den där bubblan …
börja ta tag i verkligheten. Det gick ju inte!
F: Vad tror du hade hänt om du hade skrivits ut som förra gången?
Ylva: Då hade jag inte den tryggheten eftersom jag inte hade den inom mig…
Hemma hade jag inte kunnat gå så djupt i tankarna. Vågat helt enkelt inte. Här har
jag fått stöd att komma ur den där bubblan. Man behöver det därför att antingen är
man så hatisk efter allt, eller så är man helt inne i sin psykosvärld, inne i bubblan
… att man har liksom bara tagit avstånd från allt. Vilket tillstånd man än är i så
behöver man ju hjälp … draghjälp.
Av ovanstående kan anas hur skör tillvaron ter sig för patienten efter att den rasat samman och
hur beroende man då är av andra. Andras stöd och skydd är helt
enkelt livsviktigt, kanske
avgörande
för att orka hitta livskänslan på nytt. Det verkar i det närmaste oöverstigligt för
patie nten att på egen hand våga sig på ett sökande då rummet, utan en hållbar inre struktur,
fortfarande
svänger fram och tillbaka mellan kaos och kosmos. Hellre än att bara bli hänvisad till
sig själv, känner sig patienten tvungen att gå med på det som finns att tillgå, även det kan vara
destruktivt. En för tidig eller dåligt förberedd utskrivning kan driva patienten in i ny fas av
ohälsa och sjukdomslidande, om trygghetsbehovet inte tillgodosetts. Även en relation som man
vet är negativ är ”bättre” än ingen alls, då man saknar valmöjlighet.