DEL I På tröskeln in… - Doria

141
ansikte. Den egna livshistorien ansätter en och timmarna fylls av attackerande röster. Men natten
är inte lång nog för att ”besvara” deras anklagelser. De nattliga timmarna kan kännas som ett bål
av självanklagelser som skoningslöst bränner sönder allt inifrån. Informanten beskriver sitt möte
med den skoningslösa tiden i nattens rum:
Joel: Man får lära sig då att tiden kan förfölja människan som … en mördare …
som grundlig och kallblodig samlar på sig bevis … om allt övermod och
okunnighet. Inget utelämnas känns det som. Kvar blir bara lite blek aska.
Förändringens rum
Hur man upplever rumsligheten och rummet i vårdkontexten kan utifrån ovanstående vara inte
bara viktigt, utan ibland också helt avgörande, för hur människan kan komma vidare
med sitt liv.
Det rumsliga kan innebära att rummet antingen upplevs bli större eller minskas i rörelsen mellan
det svåra i nuet och det som på sikt möjligen kan införlivas med det egna livet. Grundläggande
för att en rörelse mot ett vardande i ens inre skall bli till är att patienten får uppleva
naturlig
gemenskap och kärleksfullhet. Rummet kännetecknas av att det inte upplevs som förkvävande
eller begränsande, utan tvärtom har svängrum som uttrycker frihet.
Per: När människor vill kontrollera varandra då förstör de ju växtligheten i det
inre. De river upp planteringen och sår lite som man vill, och håller på med en
massa dumheter på något sätt. Om man belönas efter prestation och mindre efter
vem man är på något sätt, då blir det svårt att vara sig själv tror jag. Det blir svårt
för en att känna sig trygg i världen om man inte respekteras för sitt sätt att vara.
Det blir mycket fantasiflykter istället om man inte får … bli sedd ur kärlekens
öga. Men blir man sedd med glimten i ögat, då får man en grund och kan skapa ett
utrymme i sitt inre, i själen. Man behöver
inte känna sig tom eller ensam.
Under lyckliga förhållanden är den goda rumsligheten som ett förändringens rum, i vilket det
finns både värme och näring för det gryende. Vårdarna, som uppriktigt intresserar
sig för
patienten,
bryr sig om och visar att dom vill förstå, är den mest betydelsefulla trygghetskällan.
Förändringens
rum utgör det från alla sidor och på alla nödvändiga sätt skyddande rummet som
inte bjuder till verklighetsflykt,
utan i vilket patienten i enlighet med sitt väsen får bli mera till.
Sådan rumslighet förmedlar sig till exempel som en livlina i och med vetskapen att rummet alltid