DEL I På tröskeln in… - Doria

165
rörelsen närmare det verkliga många gånger bilder, som injagar rädsla och fruktan hos
människan. Det finns en meningsfullhet i den rumslighet som förmedlar sig som ett sammanhang
som patienten likvärdigt upplever sig vara en del av och där hon/han naturligt kan komma till
tals.
Utmärkande för denna rumslighet är dess dimensioner av vardande i hälsans rörelse då
människan
verkligen uttrycker sin självbejakelse och sitt väsen.
Ylva: Man blir mera … ja, mera medveten om att hjärtat slår, att blodet rinner, att
man lever, att man andas, att fåglarna kvittrar … ja, att solen lyser, att det ligger
snö på träden. Allting börjar synas liksom. Det är ungefär som att från ett mörkt,
mörkt rum sakta ha öppnat en dörr … och så bara slår ljuset emot en, och man
liksom andas in. Så liksom … det är svårt att förklara, men det är det ungefär som
händer med själen.
Att rummet skulle tillhöra alla på likvärdigt sätt tycks emellertid inte vara helt självklart i
vårdandets värld, åtminstone upplevs det inte alltid så. Med undantag av omständigheter som
motiverar en säkerhetsmässig styrning av tillhörigheten, finns det former av reglering som
förefaller omotiverad och som på det sättet ger uttryck åt en i olika avseenden villkorlig och
begränsad rumslig tillhörighet. Med hjälp av Heidegger t förstås som motsatsen till den
rsprungliga tillvaron, vars grund ligger i vetskapen om att världen och varat alltid är det vi delar
med som man
vårda t finns en
grund ende inte är
fören tta är av
e på att själslig ohälsa, i vilken upplevelser av bristande förankring
374 kan de
u
varandra. Denna form av befintlighet går ut på en gemensam omsorg om varat,
r tillsammans, och genom vilket man vårdar varandra. Med det förstås här att de
läggande sammanflätadhet av vår allas tillhörighet, som i ett vårdande avse
ligt med vare sig styrning och kontroll eller någons ensamrätt till rummet. De
särskilt betydelse med tank
eller rumslig vaghet är vanligt, många gånger faktiskt kan vara en grundorsak till upplevelser av
en villkorlig tillhörighet. Med tanke på detta är det synnerligen viktigt att patienten får uppleva
inbjudans attribut i vårdandets värld. 375
Ylva: Och då var det en jättegullig kille som kom ner och hämtade och sa att nu
ska du få äta och du ska få sova och du ska få duscha. Det kommer jag så väl
ihåg, och så la han armen om mig på ett sätt att jag kände mig lite … på nåt sätt
lite hemma.
374 Heidegger 1992.
375 Jfr Eriksson 1994.